hyperaktivitet

That's if the choice were mine to make
But you can make decisions too
And you can have this heart to break

- And So It Goes by Billy Joel
Föralltid en av mina favoritlåtar.

Ja, men både jag och Dania skriver otroligt mycket om Kärlek. För Kärlek är det underbaraste som finns. Det är också det mest smärtsamma som finns, det som berör oss mest, både bra och dåligt, för det är Kärleken som är störst av allt. Större än... Självaste livet, liksom. Det är Kärleken vi verkligen lever för.

Jag lever för Kärleken, i alla fall. För trots att jag kan vara riktigt negativ och pessimistisk och bestämt säga att jag struntar i det där med att Älska någon - trots att jag kan slänga ur mig hur cyniska och, ja, bittra saker som helst - så tror jag ändå i grund och botten på Kärlek. För hur kan jag inte tro på något som jag ser omkring mig varje dag? Som drabbar alla personer, mina nära och kära, mina fiender (jag har inga direkta fiender, men okej, personer jag inte tycker om fullt så mycket), till och med de som påstår att de inte ens tror på Kärlek... Liksom, Love is all around me, it really is. All around me and within me. Kärleken är den största delen av mig; det som finns i mina tankar, i mitt hjärta, och i min själ.
(Det här inlägget, t.ex., sammanfattar Mig ganska mycket.)

Men min tro på Kärlek får ständigt genomlida nya beprövningar. Den har flugit genom luften som om det var det mest naturliga i världen, den har legat nerskjuten på marken som om den aldrig nånsin skulle ställa sig upp igen; men det är just det den gör, den ställer sig alltid upp. Oavsett hur lång tid det tar så börjar jag alltid tro igen - eller rättare sagt, jag slutar aldrig, aldrig på riktigt. En del av mig hoppas alltid att så småning om blir det min tur också, någon dag. Kanske inte dag. Kanske inte imorgon. Men nån dag. Det är något jag väljer; jag väljer att göra Kärlek till den absolut största delen av vem jag är.

Jag älskar otroligt mycket, det gör jag. Jag bryr mig även om jag inte alltid visar det. Även om jag inte alltid tycker om det. Man har någon slags dubbelmoral där; å ena sidan är jag alldeles för stolt och/eller rädd för att gilla när jag är t.ex. kär, å andra sidan längtar jag efter den känslan mer än något annat. Min största dröm är att älska någon och veta att jag är älskad tillbaka. Det är verkligen det jag önskar mig över allt annat i hela universum. Och det är det som jag, när jag ser tillbaka på mitt liv, vill se alldra mest; den största bragden jag kan åtstadkomma. Det är mitt livs mål, mer än att resa världen runt och skriva en bok. Om jag vågar älska gränslöst kan jag dö och veta att jag gjorde allt jag ville göra i livet.

Och för att avsluta det här tänkte jag citera lite från ett gammalt inlägg:
Jag tänker på det, men jag gör aldrig något åt det. Där tar det stop; skillnaden mellan tanke och handling, mellan fantasi och verkligheten. I teorin är jag den mest hopplöst romantiska, smöriga, äckligt snuttegulliga person jag känner. I verkligheten är jag en nöt. Jag har svårt för kärlek; för att det har en sådan stark innebörd för mig. Det betyder något, mer än självaste livet. Det är mer än ett mirakel. Större än ett underverk. Och jag vet, att inte alla ser på kärlek på samma vördnadsfulla sätt som jag gör; de respekterar den inte på gränsen till fruktan. Tanken på kärlekens makt och innebörd gör mig nästan yr - det är som att försöka tänka sig hela universum. Det går inte. Inga ord går att beskriva hur jag definerar Kärlek. Det känns som att det är min största svaghet - my ridiculous obsession with love.

Fast, sen kom jag på... Att, jag vet i alla fall hur det känns att älska någon. Jag vet hur underbart det kan vara. Jag vet hur ont det kan göra. Jag vet hur mycket det betyder, jag vet hur hårt det känns att förlora något som betyder så mycket; jag vet, därför värderar jag Kärlek på ett sätt som gör det nästan gudomligt. Ordet älska är heligt. Man älskar inte någon bara sådär. Man älskar någon som på något sätt blivit en del av en själv. Jag vet, därför är jag så försiktig - för det går inte att ta tillbaka, det går inte att vända sig om. Det som en gång blir inristat i hjärtat går aldrig att sudda ut. Och ärligt?

Jag är hellre en cynisk romantiker, en person som har svårt att "fall in love" och ännu svårare att "fall out of love", än en person som aldrig, aldrig får lära sig innebörden utav ordet älska. Jag väntar hellre på den där Personen som ser på Kärlek på samma övermänskliga - för Kärlek är övermänskligt, samtidigt som det är det som gör oss till människor - sätt som jag gör, och sen älskar jag, förlorar, sörjer och växer, hellre än att lämna och släppa taget som om det vore det mest naturliga i världen. Jag inser att Kärlek kommer påverka mig på ett helt annat sätt. Jag är beredd på att ta den konsekvensen.

Sincerely Yours,