15/5 -09: Uppdrag 143 och 75
(Skrivet en dag senare, haha.)
1) Lev två timmar som blind. Bind för ögonen och använd en kompis som ledsagare.
2) Ta kort på en kändis.
Platsen är hemma hos mig. Klockan är tio i tre. Tiden är inne. En viss vän vid namn Maddie knyter en röd sjal över mina ögon och helt plötsligt är allting svart i två timmar framåt; under den tiden hinner vi äta efterrätt, göra oss i ordning och åka in till stan, allt detta när bara en person kunde se (tack och lov den mest vettiga och minst klantiga av oss - jag skulle inte litat på någon annan än Maddie att leda mig omkring blind).
Det är tur att vi började hemma hos mig, för det tog ett tag att vänja sig vid att inte se, och att inte få panik över det; jag såg säkert väldigt rolig ut när jag kröp omkring på golvet mellan min väska och mitt rum och köket. Ungefär lika underhållande som att se mig äta chokladkaka med sprutgrädde. Men från och med där tycker jag faktiskt att jag klarade mig rätt bra. Jag diskade blind, vilket ärligt talat är det jag är mest stolt över - kom igen, jag diskade blind och jag hade inte sönder något! Jag satte på mig skorna blind och jag sprang över gatan till Tvärbanan blind (led av Maddie, visserligen, men vet ni hur läskigt det är att springa blind, oavsett om man håller någon i handen?). Och därifrån var det att hålla sig hårt i sin kompis arm för att inte dö. Det var nog bäst för alla, både för mig och för allmänheten; att släppa loss en blind Ariana i samhället kan knappast vara det minst hälsovådliga.
Att ta sig igenom spärrarna och gå ner för trappan till tunnelbanan var nog det läskigaste. Trappor är inte min styrka även när jag kan se, så ni kan förstå att de definitivt inte är min styrka när jag inte kan se, och dessutom är på allmän plats. Men Maddie gjorde en väldigt bra jobb i att leda mig omkring och varken jag eller någon annan skadades under tiden detta uppdrag genomfördes.
När vi väl tagit oss till stan blev det av mot Gallerian, och jag föreslog att vi gick till BR Leksaker - helt klart den smaraste idéen jag haft på länge. Vet ni hur roligt det är att leka med gosedjur när man är blind? Jag gick rakt in i den stora nallen, haha. Men hans knä var ganska nice att sitta i. Även om det ledde till en väääldigt intressant diskussion med allas vår Maddie. Så, vi lekte med gosedjur som låter när man trycker på deras magar, och vi satt och ritade på ritplattorna - ja, jag ritade blind, jag räknade dessutom matte blind - innan vi bestämde oss för att gå och köpa glass. Det blev Yoghurtshoppen och detta var första gången jag köpte något blind (Maddie fick visserligen betala, men jag beställde själv, för jag kunde ju faktiskt prata...). Än en gång var det väldigt intressant att äta blind men under de snart två timmar som jag gått med ögonbindel visade det sig att jag blivit bättre på det. Jag spillde bara glass en gång! Och det var inte ens att spilla, det var att glassen smälte för att det var så varmt ute på Brunkebergstorg.
Fotografi: Madeleine
Det var även här som tvåtimmarssträcket gick och jag insåg med vemod att det var dags att återvända till den riktiga världen. Här är höjdpunkten av min berättelse; jag tar av ögonbindeln och inser hur ljust det är ute, skriker som ett jävla fån, och gömmer ansiktet bakom ögonbindeln igen. Så satt jag och åmade mig i någon minut eller så innan jag vant mig vid ljuset igen - jag såg säkert ut som den vampyr jag är - och sen tog det ytterligare lite tid innan jag vande mig vid att se. När man har vant sig vid att inte se och man helt plötligt får in massa nya intryck så blir det seriöst kaos i huvudet. Man blir helt överväldigad av hur saker ser ut. Jag minns att färgerna verkade klarare, att världen verkade vackrare på något sätt, än jag mindes den.
Jag tyckte om att vara blind. Jag tror inte att jag skulle tycka om att vara permanent blind, men jag tyckte om känslan jag fick av att bara stänga av en del av världen; den delen av världen som jag brukar sätta mest fokus på. Det fick mig att börja använda mina andra sinnen mycket mer. Helt plötsligt hörde jag bättre, hörde saker som inte Maddie hörde; jag började tänka på skillnaderna i ljud och lukt när jag gick från en plats till en annan; och helt plötsligt märkte jag så mycket tydligare att olika ställen har olika atmosfär. Det är sånt där som man vet men som man aldrig tänker på annars. Som hur marken känns under ens fötter. Vem tänker på det? Vem lär sig lista ut ungefär vart man är genom hur marken känns? Det är sant, det går faktiskt. Men det är väl för att jag befann mig på så familjära marker. Det fanns något magiskt över att vara sig själv i omgivningen man är van vid men att känna sig som en helt annan person. För ja, det är väl det som det hela tillslut gick ut på, att jag inte kände mig som jag. Och det var faktiskt skönt. Att uppleva saker som någon annan än sig själv.
Det fick mig och Maddie att lova varandra att ha en "blind dag" varje månad, där vi turas om att ha ögonbindel och leder varandra omkring, gör saker som vi brukar göra fast utan att kunna se. Jag tror att det har öppnat våra ögon (haha!) för en ny typ av upplevelse och lärdom.
Kändisen som jag tog kort på? Ja, det får ni faktiskt välja själv, på kvällen var nämligen jag och Maddie på Rix FM Festival och där var det en massa kändisar som jag tog kort på. Alcazar, H.E.A.T., Kim, Janet, Sarah Dawn Finer, Snow Patrol (! <3), Måns Zelmerlöw och E.M.D., samt husbandet Ramsells och dansgruppen Ragdollz. Ajusste, och Roger, Titti och Fylking Sverige, haha!
Jag kan ärligt talat säga att det var värt det att stå där i två timmar och vänta för att sedan lyssna på musik som jag egentligen inte tycker så mycket om bara för att stå nästan längst fram och se Snow Patrol spela Crack The Shutters och Chasing Cars. Och visserligen ledde det till att jag och Maddie fastnade där längst fram och även såg Måns och E.M.D. som var efter det bandet vi kommit för att se, men. Det var ändå ganska kul. Grejen med konserter är att det inte spelar någon roll vem det är som står på scen; om det är en bra stämning och publiken sjunger med så är det ändå roligt, för man blir så lätt upptagen av livemusik. Även om det är Idol-killar.
1) Lev två timmar som blind. Bind för ögonen och använd en kompis som ledsagare.
2) Ta kort på en kändis.
Platsen är hemma hos mig. Klockan är tio i tre. Tiden är inne. En viss vän vid namn Maddie knyter en röd sjal över mina ögon och helt plötsligt är allting svart i två timmar framåt; under den tiden hinner vi äta efterrätt, göra oss i ordning och åka in till stan, allt detta när bara en person kunde se (tack och lov den mest vettiga och minst klantiga av oss - jag skulle inte litat på någon annan än Maddie att leda mig omkring blind).
Det är tur att vi började hemma hos mig, för det tog ett tag att vänja sig vid att inte se, och att inte få panik över det; jag såg säkert väldigt rolig ut när jag kröp omkring på golvet mellan min väska och mitt rum och köket. Ungefär lika underhållande som att se mig äta chokladkaka med sprutgrädde. Men från och med där tycker jag faktiskt att jag klarade mig rätt bra. Jag diskade blind, vilket ärligt talat är det jag är mest stolt över - kom igen, jag diskade blind och jag hade inte sönder något! Jag satte på mig skorna blind och jag sprang över gatan till Tvärbanan blind (led av Maddie, visserligen, men vet ni hur läskigt det är att springa blind, oavsett om man håller någon i handen?). Och därifrån var det att hålla sig hårt i sin kompis arm för att inte dö. Det var nog bäst för alla, både för mig och för allmänheten; att släppa loss en blind Ariana i samhället kan knappast vara det minst hälsovådliga.
Att ta sig igenom spärrarna och gå ner för trappan till tunnelbanan var nog det läskigaste. Trappor är inte min styrka även när jag kan se, så ni kan förstå att de definitivt inte är min styrka när jag inte kan se, och dessutom är på allmän plats. Men Maddie gjorde en väldigt bra jobb i att leda mig omkring och varken jag eller någon annan skadades under tiden detta uppdrag genomfördes.
När vi väl tagit oss till stan blev det av mot Gallerian, och jag föreslog att vi gick till BR Leksaker - helt klart den smaraste idéen jag haft på länge. Vet ni hur roligt det är att leka med gosedjur när man är blind? Jag gick rakt in i den stora nallen, haha. Men hans knä var ganska nice att sitta i. Även om det ledde till en väääldigt intressant diskussion med allas vår Maddie. Så, vi lekte med gosedjur som låter när man trycker på deras magar, och vi satt och ritade på ritplattorna - ja, jag ritade blind, jag räknade dessutom matte blind - innan vi bestämde oss för att gå och köpa glass. Det blev Yoghurtshoppen och detta var första gången jag köpte något blind (Maddie fick visserligen betala, men jag beställde själv, för jag kunde ju faktiskt prata...). Än en gång var det väldigt intressant att äta blind men under de snart två timmar som jag gått med ögonbindel visade det sig att jag blivit bättre på det. Jag spillde bara glass en gång! Och det var inte ens att spilla, det var att glassen smälte för att det var så varmt ute på Brunkebergstorg.
Fotografi: Madeleine
Det var även här som tvåtimmarssträcket gick och jag insåg med vemod att det var dags att återvända till den riktiga världen. Här är höjdpunkten av min berättelse; jag tar av ögonbindeln och inser hur ljust det är ute, skriker som ett jävla fån, och gömmer ansiktet bakom ögonbindeln igen. Så satt jag och åmade mig i någon minut eller så innan jag vant mig vid ljuset igen - jag såg säkert ut som den vampyr jag är - och sen tog det ytterligare lite tid innan jag vande mig vid att se. När man har vant sig vid att inte se och man helt plötligt får in massa nya intryck så blir det seriöst kaos i huvudet. Man blir helt överväldigad av hur saker ser ut. Jag minns att färgerna verkade klarare, att världen verkade vackrare på något sätt, än jag mindes den.
Jag tyckte om att vara blind. Jag tror inte att jag skulle tycka om att vara permanent blind, men jag tyckte om känslan jag fick av att bara stänga av en del av världen; den delen av världen som jag brukar sätta mest fokus på. Det fick mig att börja använda mina andra sinnen mycket mer. Helt plötsligt hörde jag bättre, hörde saker som inte Maddie hörde; jag började tänka på skillnaderna i ljud och lukt när jag gick från en plats till en annan; och helt plötsligt märkte jag så mycket tydligare att olika ställen har olika atmosfär. Det är sånt där som man vet men som man aldrig tänker på annars. Som hur marken känns under ens fötter. Vem tänker på det? Vem lär sig lista ut ungefär vart man är genom hur marken känns? Det är sant, det går faktiskt. Men det är väl för att jag befann mig på så familjära marker. Det fanns något magiskt över att vara sig själv i omgivningen man är van vid men att känna sig som en helt annan person. För ja, det är väl det som det hela tillslut gick ut på, att jag inte kände mig som jag. Och det var faktiskt skönt. Att uppleva saker som någon annan än sig själv.
Det fick mig och Maddie att lova varandra att ha en "blind dag" varje månad, där vi turas om att ha ögonbindel och leder varandra omkring, gör saker som vi brukar göra fast utan att kunna se. Jag tror att det har öppnat våra ögon (haha!) för en ny typ av upplevelse och lärdom.
Kändisen som jag tog kort på? Ja, det får ni faktiskt välja själv, på kvällen var nämligen jag och Maddie på Rix FM Festival och där var det en massa kändisar som jag tog kort på. Alcazar, H.E.A.T., Kim, Janet, Sarah Dawn Finer, Snow Patrol (! <3), Måns Zelmerlöw och E.M.D., samt husbandet Ramsells och dansgruppen Ragdollz. Ajusste, och Roger, Titti och Fylking Sverige, haha!
Jag kan ärligt talat säga att det var värt det att stå där i två timmar och vänta för att sedan lyssna på musik som jag egentligen inte tycker så mycket om bara för att stå nästan längst fram och se Snow Patrol spela Crack The Shutters och Chasing Cars. Och visserligen ledde det till att jag och Maddie fastnade där längst fram och även såg Måns och E.M.D. som var efter det bandet vi kommit för att se, men. Det var ändå ganska kul. Grejen med konserter är att det inte spelar någon roll vem det är som står på scen; om det är en bra stämning och publiken sjunger med så är det ändå roligt, för man blir så lätt upptagen av livemusik. Även om det är Idol-killar.
Kommentarer
Trackback
