11/5 -09: Uppdrag 155
Ta en buss eller ett tåg som går 08.12 (eller det närmast följande) eller 17.04 (eller det närmast följande). Gå av vid femte stoppet. Gå två kvarter norrut och gå in på närmaste kafé. Drick grönt té.
Igår skickade jag ett SMS till Signe där jag sa att jag planerade att genomföra uppdrag 155 efter skolan på måndag och undrade om hon var upptagen då. Det var hon inte - men hon, liksom mig, var i stort behov av att plugga. Vi bestämde oss för att pluggande med det gröna téet var en riktigt bra idé.
Så kom måndagen, och det visade sig att jag inte hade någon spanska - så mellan 15.00 och 16.30 satt vi i elevkårsrummet och pluggade. Anton kom förbi eftersom han skulle hämta pengar ifrån oss och vi bjöd in honom till våra framtida eskapader. Han tackade ja, och när tiden var inne begick vi oss för att första springa några ärenden, och tillslut ta 3an ifrån St. Eriksgatan mot Södersjukhuset. Efter fem stationer var vi framme vid Kungsholmens kyrka och påbörjade då vår tvåkvarterspromenad norrut, och givetvis, eftersom det är vår tur, i uppförsbacke. Ibland undrar jag verkligen VAD någon där uppe har emot mig. Men saker och ting blev bättre; väl uppe visade det sig att vi vandrat rakt in i ett bostadsområde och det fanns inte ett kafé i sikte. Hur det hela slutade? Vi hamnade på Café Negro - ett av mina och Madeleines favoritställen, man skulle kunna kalla det "vårt" ställe. Varken jag eller Signe dricker grönt té så vi delade på en kopp (eftersom vår ursprungliga plan, att välja ett kafé där det gröna téet var slut, inte fungerade) plus en Cola Light och en muffin. Anton drack en chai latte och vi satte oss i ett av de mysigaste hörnen på övervåningen. Det blev en del pluggande ifrån min sida, och även mer ifrån Signes - men mest blev det prat. Tur då att vi hade pluggat på eftermiddagen!
Det här var ändå en ganska mysig eftermiddag, så jag skulle inte kalla uppdraget ovärt, men seriöst? Grönt té? Varför inte bara valfri dryck - det var ju ändå själva fikaupplevelsen som var intressant och inte fikat i sig? Ibland förstår jag inte den här boken som jag av okända anledningar valt som ledsagare för min närliggande framtid. Har jag äntligen korsat den hårfina linjen mellan charmigt galen och fullständigt vansinnig? Vem vet.
Igår skickade jag ett SMS till Signe där jag sa att jag planerade att genomföra uppdrag 155 efter skolan på måndag och undrade om hon var upptagen då. Det var hon inte - men hon, liksom mig, var i stort behov av att plugga. Vi bestämde oss för att pluggande med det gröna téet var en riktigt bra idé.
Så kom måndagen, och det visade sig att jag inte hade någon spanska - så mellan 15.00 och 16.30 satt vi i elevkårsrummet och pluggade. Anton kom förbi eftersom han skulle hämta pengar ifrån oss och vi bjöd in honom till våra framtida eskapader. Han tackade ja, och när tiden var inne begick vi oss för att första springa några ärenden, och tillslut ta 3an ifrån St. Eriksgatan mot Södersjukhuset. Efter fem stationer var vi framme vid Kungsholmens kyrka och påbörjade då vår tvåkvarterspromenad norrut, och givetvis, eftersom det är vår tur, i uppförsbacke. Ibland undrar jag verkligen VAD någon där uppe har emot mig. Men saker och ting blev bättre; väl uppe visade det sig att vi vandrat rakt in i ett bostadsområde och det fanns inte ett kafé i sikte. Hur det hela slutade? Vi hamnade på Café Negro - ett av mina och Madeleines favoritställen, man skulle kunna kalla det "vårt" ställe. Varken jag eller Signe dricker grönt té så vi delade på en kopp (eftersom vår ursprungliga plan, att välja ett kafé där det gröna téet var slut, inte fungerade) plus en Cola Light och en muffin. Anton drack en chai latte och vi satte oss i ett av de mysigaste hörnen på övervåningen. Det blev en del pluggande ifrån min sida, och även mer ifrån Signes - men mest blev det prat. Tur då att vi hade pluggat på eftermiddagen!
Det här var ändå en ganska mysig eftermiddag, så jag skulle inte kalla uppdraget ovärt, men seriöst? Grönt té? Varför inte bara valfri dryck - det var ju ändå själva fikaupplevelsen som var intressant och inte fikat i sig? Ibland förstår jag inte den här boken som jag av okända anledningar valt som ledsagare för min närliggande framtid. Har jag äntligen korsat den hårfina linjen mellan charmigt galen och fullständigt vansinnig? Vem vet.
Kommentarer
Trackback
