24/7 -09: Uppdrag 92
Klättra upp i ett träd.
Var med Thomas idag och promenerade omkring Kungsholmen, som vanligt. Det verkar vara oundvikligt att vi hamnar omkring hans kvarter när vi är på stan - han dras dit, och jag följer efter. Vi hamnade hur som helst vid ett träd med en röd gunga som fotografen i mig blev kär i direkt. Jag kunde inte låta bli att utbrista vilket perfekt ställe för ett photoshoot det var, och Thomas - som kommit över sin kameraskräck något märkvärdigt sen jag först lärde känna honom - erbjöd sig som modell. Jag tycker om att ha honom som motiv, för människan är bara en av de sötaste personerna jag känner. Så där befinner vi oss och klickar iväg när jag lägger märke till vilka perfekta grenar detta träd egentligen har. Så småning om påpekar jag hur epic det skulle vara om en av dem satt lite längre ner, för då skulle det vara det perfekta trädet att klättra i (speciellt för någon i min längd, kan jag ju tillägga). Givetvis skulle Thomas testa om han lyckades dra sig upp. Givetvis skulle han lyckas. Han råkar ju faktiskt vara lite längre och starkare och allmänt... Smidigare än mig, men så går det när man har gått på karate. Han råkar också vara Thomas och för att göra synen ännu roligare insisterade han på att hjälpa mig upp. Jag kan lova att det såg förfärligt hysteriskt ut! MEN...
Fotografi: Thomas
... Jag tog mig upp tillslut! Jag hade verkligen inte trott att vi skulle hamna där uppe i alla fall.
Det påminde mig väldigt mycket om en situation förra sommaren, då vi var i Vasaparken och jag hittade ett träd som var helt epic att klättra i, och han hjälpte mig upp (och ner, jag är rädd för ostabila, höga höjder). Undrar om det säger något om vår relation? Han hjälper mig upp, han fångar mig när jag faller. Vem vet. Hur som helst är jag glad för den här dagen <3
Var med Thomas idag och promenerade omkring Kungsholmen, som vanligt. Det verkar vara oundvikligt att vi hamnar omkring hans kvarter när vi är på stan - han dras dit, och jag följer efter. Vi hamnade hur som helst vid ett träd med en röd gunga som fotografen i mig blev kär i direkt. Jag kunde inte låta bli att utbrista vilket perfekt ställe för ett photoshoot det var, och Thomas - som kommit över sin kameraskräck något märkvärdigt sen jag först lärde känna honom - erbjöd sig som modell. Jag tycker om att ha honom som motiv, för människan är bara en av de sötaste personerna jag känner. Så där befinner vi oss och klickar iväg när jag lägger märke till vilka perfekta grenar detta träd egentligen har. Så småning om påpekar jag hur epic det skulle vara om en av dem satt lite längre ner, för då skulle det vara det perfekta trädet att klättra i (speciellt för någon i min längd, kan jag ju tillägga). Givetvis skulle Thomas testa om han lyckades dra sig upp. Givetvis skulle han lyckas. Han råkar ju faktiskt vara lite längre och starkare och allmänt... Smidigare än mig, men så går det när man har gått på karate. Han råkar också vara Thomas och för att göra synen ännu roligare insisterade han på att hjälpa mig upp. Jag kan lova att det såg förfärligt hysteriskt ut! MEN...
Fotografi: Thomas
... Jag tog mig upp tillslut! Jag hade verkligen inte trott att vi skulle hamna där uppe i alla fall.
Det påminde mig väldigt mycket om en situation förra sommaren, då vi var i Vasaparken och jag hittade ett träd som var helt epic att klättra i, och han hjälpte mig upp (och ner, jag är rädd för ostabila, höga höjder). Undrar om det säger något om vår relation? Han hjälper mig upp, han fångar mig när jag faller. Vem vet. Hur som helst är jag glad för den här dagen <3
23/7 -09: Uppdrag 42
Ät franskt till frukost, kinesiskt till lunch och italienskt till middag.
Ett av mina favorituppdrag i boken, som jag länge sett fram emot att få genomföra; det har bara aldrig kommit en bra dag att göra så. På skoldagarna har jag inte tid att jaga kinesisk mat till lunch och på loven tillåter inte min dygnsrytm att jag ens äter tre mål om dagen; det brukar bli någon form av brunch (om jag orkar gå upp), och middag vid sjutiden. Ibland äter jag frukost och lunch efter varanda - en skål flingor följt av mikrovärmd mat... xD
Mat får mig att tänka på Jonas, och det här uppdraget handlar om mat; det följer naturligt att detta uppdrag delvis borde genomföras med Jonas. Vid två-tiden - vilket definitivt är den normala frukosttiden - sprang jag därför ner till Pressbyrån och köpte en croissant som jag åt innan jag gjorde mig i ordning. Detta följdes efter inte alltför kort tid av att jag åkte in till Medis och träffade bästis, och vi rendezvousade på Ming Garden - en av mina favoritrestauranger!
Jag har nämnt tidigare att Jonas ofta äter middag hemma hos mig, av någon anledning ofta på torsdagar, och detta var givetvis inte ett undantag. Pasta ifrån Forno Romano avslutade en kulinariskt perfekt dag för min del. Att det dessutom blev kladdkaka med sprutgrädde till efterrätt gjorde inte precis saker och ting sämre... Känner mig ganska tjock just nu, men jag vet inte om det har att göra med maten, eller att vi även tittade igenom barnbilder på mig där jag har en overall på mig som får mig att se ut som Michelinmannen.
Som många andra gånger ser jag inte hur det här uppdraget förändrar mitt liv, annat än att jag för ovanlighetens skull åt tre mål - om man nu räknar min croissant som ett "mål". Jag visste redan att jag älskar all asiatisk mat. Och all italiensk mat. Det behövde jag inte en bok för att lära mig, utan det har jag och min mage klarat alldeles utmärkt på egen hand. Men jag hade en trevlig dag med en av de få personerna på den här planeten som kan få mig att känna fullständigt kravlös; och det är alltid värt. Maten är bara en bonus! :)
Ett av mina favorituppdrag i boken, som jag länge sett fram emot att få genomföra; det har bara aldrig kommit en bra dag att göra så. På skoldagarna har jag inte tid att jaga kinesisk mat till lunch och på loven tillåter inte min dygnsrytm att jag ens äter tre mål om dagen; det brukar bli någon form av brunch (om jag orkar gå upp), och middag vid sjutiden. Ibland äter jag frukost och lunch efter varanda - en skål flingor följt av mikrovärmd mat... xD
Mat får mig att tänka på Jonas, och det här uppdraget handlar om mat; det följer naturligt att detta uppdrag delvis borde genomföras med Jonas. Vid två-tiden - vilket definitivt är den normala frukosttiden - sprang jag därför ner till Pressbyrån och köpte en croissant som jag åt innan jag gjorde mig i ordning. Detta följdes efter inte alltför kort tid av att jag åkte in till Medis och träffade bästis, och vi rendezvousade på Ming Garden - en av mina favoritrestauranger!
Jag har nämnt tidigare att Jonas ofta äter middag hemma hos mig, av någon anledning ofta på torsdagar, och detta var givetvis inte ett undantag. Pasta ifrån Forno Romano avslutade en kulinariskt perfekt dag för min del. Att det dessutom blev kladdkaka med sprutgrädde till efterrätt gjorde inte precis saker och ting sämre... Känner mig ganska tjock just nu, men jag vet inte om det har att göra med maten, eller att vi även tittade igenom barnbilder på mig där jag har en overall på mig som får mig att se ut som Michelinmannen.
Som många andra gånger ser jag inte hur det här uppdraget förändrar mitt liv, annat än att jag för ovanlighetens skull åt tre mål - om man nu räknar min croissant som ett "mål". Jag visste redan att jag älskar all asiatisk mat. Och all italiensk mat. Det behövde jag inte en bok för att lära mig, utan det har jag och min mage klarat alldeles utmärkt på egen hand. Men jag hade en trevlig dag med en av de få personerna på den här planeten som kan få mig att känna fullständigt kravlös; och det är alltid värt. Maten är bara en bonus! :)
But he frowned like thunder and he went away.
Fun factoid! Dikten jag lärde mig utantill i Uppdrag 10 var "Johnny" av W. H. Auden.
O the valley in the summer where I and my John
Beside the deep river would walk on and on
While the flowers at our feet and the birds up above
Argued so sweetly on reciprocal love,
And I leaned on his shoulder; 'O Johnny, let's play':
But he frowned like thunder and he went away.
O that Friday near Christmas as I well recall
When we went to the Charity Matinee Ball,
The floor was so smooth and the band was so loud
And Johnny so handsome I felt so proud;
'Squeeze me tighter, dear Johnny, let's dance till it's day':
But he frowned like thunder and he went away.
Shall I ever forget at the Grand Opera
When music poured out of each wonderful star?
Diamonds and pearls they hung dazzling down
Over each silver or golden silk gown;
'O John I'm in heaven,' I whispered to say:
But he frowned like thunder and he went away.
O but he was as fair as a garden in flower,
As slender and tall as the great Eiffel Tower,
When the waltz throbbed out on the long promenade
O his eyes and his smile they went straight to my heart;
'O marry me, Johnny, I'll love and obey':
But he frowned like thunder and he went away.
O last night I dreamed of you, Johnny, my lover,
You'd the sun on one arm and the moon on the other,
The sea it was blue and the grass it was green,
Every star rattled a round tambourine;
Ten thousand miles deep in a pit there I lay:
But you frowned like thunder and you went away.
O the valley in the summer where I and my John
Beside the deep river would walk on and on
While the flowers at our feet and the birds up above
Argued so sweetly on reciprocal love,
And I leaned on his shoulder; 'O Johnny, let's play':
But he frowned like thunder and he went away.
O that Friday near Christmas as I well recall
When we went to the Charity Matinee Ball,
The floor was so smooth and the band was so loud
And Johnny so handsome I felt so proud;
'Squeeze me tighter, dear Johnny, let's dance till it's day':
But he frowned like thunder and he went away.
Shall I ever forget at the Grand Opera
When music poured out of each wonderful star?
Diamonds and pearls they hung dazzling down
Over each silver or golden silk gown;
'O John I'm in heaven,' I whispered to say:
But he frowned like thunder and he went away.
O but he was as fair as a garden in flower,
As slender and tall as the great Eiffel Tower,
When the waltz throbbed out on the long promenade
O his eyes and his smile they went straight to my heart;
'O marry me, Johnny, I'll love and obey':
But he frowned like thunder and he went away.
O last night I dreamed of you, Johnny, my lover,
You'd the sun on one arm and the moon on the other,
The sea it was blue and the grass it was green,
Every star rattled a round tambourine;
Ten thousand miles deep in a pit there I lay:
But you frowned like thunder and you went away.
Saker som får en att le <3
Öppnade boken imorse och upptäckte detta:
Har inget direkt minne av att Signe skrivit dit det, så antingen gjorde hon det när jag inte såg, eller så börjar jag bli senil. Hur som helst så gjorde det mig väldigt glad :) Jag saknar människan, hon är ute och tågluffar fram till början av augusti.
För övrigt håller jag på att uppdatera här, lägger in bilder i gamla inlägg, osv. Ska fixa med layouten om jag har tillräckligt tråkigt någon natt xD
Har inget direkt minne av att Signe skrivit dit det, så antingen gjorde hon det när jag inte såg, eller så börjar jag bli senil. Hur som helst så gjorde det mig väldigt glad :) Jag saknar människan, hon är ute och tågluffar fram till början av augusti.
För övrigt håller jag på att uppdatera här, lägger in bilder i gamla inlägg, osv. Ska fixa med layouten om jag har tillräckligt tråkigt någon natt xD
Lista på uppdrag utförda under pausen
79. Kom på en ny maträtt. (Slutförd: 9/7 -09)
Det har blivit något av en "thing" att min bästis Jonas kommer över och äter middag hos oss för att sedan åka kring midnatt (heja att hinna med sista Lidingöbanan!). Väldigt ofta på torsdagar, har jag anmärkt på sistone, vilket det här råkade vara. Moder min skulle komma hem sent och därför var det vår uppgift att cooks teh food, vilket han är helt säker på att vi klarar av, jag inte kan sluta skämta om att vi inte klarar av, och ingen av oss kan för vårt liv komma på vad vi ska laga. Vi velar otroligt mycket, när vi är med varandra; ska vi sitta här eller där, äta det här eller det här? Hur som helst, detta leder till att Jonas tar upp tortillabröden med cream cheese som min mamma stekte när vi åt Cajun kyckling. Jag fortsätter spinna på det här genom att föreslå en quesadillas till middag (för er som inte vet vad quesadillas är, så är det tortillabröd fyllda med smält oss + valfria ingredienser, oftast kyckling). När vi äntligen nått fram till ett beslut går vi ner och inhandlar tortillabröd, köttfärs, tomat, paprika, lök, och ost. Väl i köket inser vi hur mycket mat det egentligen är. Det slutar med att vi ändrar quesadillas till stekta tortillas med mest köttfärs och lite texmexost/cream cheese. Alltså; inte quesadillas, inte klassiska toasts - vad blir det då? Bocadillas de Jonas y Ariana! Fast, bocadilla betyder i och för sig macka... Men så långt sträcker sig min spanskakunskap, och jag har pluggat språket i sex år och aldrig fått mindre än ett MVG i slutbetyg. Men för att återgå till maträtten så var det Jonas som hade rätt - det var FETT gott - och dessutom gjorde det så att jag åt dubbelt så mycket som jag brukar göra. Jag insåg hur kul det är att bara improvisera matlagningen och hur härligt det är att bli fullständigt mätt på en sådan middag. Om inte det är att lyckas med något så vet jag inte vad. Och jag får fuska och skriva in det i boken, jag har sommarlov.
139. Ta reda på och skriv upp dina tio närmaste vänners födelsedagar. (Slutfört: 23/7 -09)
Jag ska vara ärlig: utmaningen här ligger inte i att ta reda på mina vänners födelsedagar, utan att bestämma mig för vilka som är mina tio närmaste vänner. Jag funderar över detta av samma anledning som jag sitter och skriver att jag funderar över detta; det är sommarlov och jag har helt vänt på mitt dygn, och behöver fördriva tiden innan jag blir trött. Eller rättare sagt, innan jag bestämmer mig för att gå och lägga mig eftersom det börjar bli ljust ute. Jag blir inte trött förän dagen efter. På dagen. Inte kvällen, eller natten, då jag ska bli trött.
Listan blev följande (alfabetisk ordning, inte rangordning xD):
Anton - 14/1 1992
Isabella - 12/4 1992
Jonas - 1/7 1991
Madeleine - 24/3 1991
Milja - 10/8 1991
Oskar - 2/4 1990
Ronja - 29/9 1991
Signe - 21/6 1991
Thomas - 10/12 1991
och
Mamma - 24/3 1965
I have no idea what that was supposed to accomplish. Jag fick bara dåligt samvete för de många bra vänner jag har som inte står med på listan (och vars födelsedagar - och till och med mellannamn - jag också kan, thank you very much!) :S
142. Skriv ned det som skall stå på din gravsten. (Slutförd: 23/7 -09)
Alltså, Jonas påpekade för inte så länge sen att jag brukar tänka på konstiga saker, men att det var en bra sak. Jag medger att jag först blev ganska förolämpad av den kommentaren. Men sen insåg jag att han har rätt. Vem sitter egentligen och tänker på hur hennes egna fiktionella karaktärer skulle reagera om de hamnade i samma situationer som hon? En naturlig följd av detta har blivit att jag med jämna mellanrum börjar fundera över om det jag funderar över är konstigt eller inte (och det, om något, är konstigt). Det konstiga (xD) är att när jag funderade över min gravsten kändes det inte ett dugg konstigt. Jag vet inte om det är för att jag är morbid, men det var nästan... Roligt. Vad vill jag uppnå med livet? Hur vill jag att folk ska minnas mig? Först var jag seriös och sentimental, men allt eftersom började det gå utför; jag försökte komma på meningar som verkligen är "så jag", låttexter som jag verkligen tycker om, för att sedan vältra bland interna skämt som skulle få mig att gapflabba när jag satt där i himlen (as if I'm going there, I don't even believe in it) och såg mina anhörigas förbryllade ansikten. Och det är den kategorin som vinnaren
Jag vill ha glass.
kommer ifrån. Under en diskussion om en novell jag då höll på att skriva, Violetta Vingar, tyckte Dania att det första hjältinnan ska säga när hon återvänder till Änglavärlden är "Jag vill ha glass". Detta spårar helt och slutar med att det istället ska vara det sista som vi säger innan vi dör. Just som personal humor between me and my twin soul ;D
Det har blivit något av en "thing" att min bästis Jonas kommer över och äter middag hos oss för att sedan åka kring midnatt (heja att hinna med sista Lidingöbanan!). Väldigt ofta på torsdagar, har jag anmärkt på sistone, vilket det här råkade vara. Moder min skulle komma hem sent och därför var det vår uppgift att cooks teh food, vilket han är helt säker på att vi klarar av, jag inte kan sluta skämta om att vi inte klarar av, och ingen av oss kan för vårt liv komma på vad vi ska laga. Vi velar otroligt mycket, när vi är med varandra; ska vi sitta här eller där, äta det här eller det här? Hur som helst, detta leder till att Jonas tar upp tortillabröden med cream cheese som min mamma stekte när vi åt Cajun kyckling. Jag fortsätter spinna på det här genom att föreslå en quesadillas till middag (för er som inte vet vad quesadillas är, så är det tortillabröd fyllda med smält oss + valfria ingredienser, oftast kyckling). När vi äntligen nått fram till ett beslut går vi ner och inhandlar tortillabröd, köttfärs, tomat, paprika, lök, och ost. Väl i köket inser vi hur mycket mat det egentligen är. Det slutar med att vi ändrar quesadillas till stekta tortillas med mest köttfärs och lite texmexost/cream cheese. Alltså; inte quesadillas, inte klassiska toasts - vad blir det då? Bocadillas de Jonas y Ariana! Fast, bocadilla betyder i och för sig macka... Men så långt sträcker sig min spanskakunskap, och jag har pluggat språket i sex år och aldrig fått mindre än ett MVG i slutbetyg. Men för att återgå till maträtten så var det Jonas som hade rätt - det var FETT gott - och dessutom gjorde det så att jag åt dubbelt så mycket som jag brukar göra. Jag insåg hur kul det är att bara improvisera matlagningen och hur härligt det är att bli fullständigt mätt på en sådan middag. Om inte det är att lyckas med något så vet jag inte vad. Och jag får fuska och skriva in det i boken, jag har sommarlov.
139. Ta reda på och skriv upp dina tio närmaste vänners födelsedagar. (Slutfört: 23/7 -09)
Jag ska vara ärlig: utmaningen här ligger inte i att ta reda på mina vänners födelsedagar, utan att bestämma mig för vilka som är mina tio närmaste vänner. Jag funderar över detta av samma anledning som jag sitter och skriver att jag funderar över detta; det är sommarlov och jag har helt vänt på mitt dygn, och behöver fördriva tiden innan jag blir trött. Eller rättare sagt, innan jag bestämmer mig för att gå och lägga mig eftersom det börjar bli ljust ute. Jag blir inte trött förän dagen efter. På dagen. Inte kvällen, eller natten, då jag ska bli trött.
Listan blev följande (alfabetisk ordning, inte rangordning xD):
Anton - 14/1 1992
Isabella - 12/4 1992
Jonas - 1/7 1991
Madeleine - 24/3 1991
Milja - 10/8 1991
Oskar - 2/4 1990
Ronja - 29/9 1991
Signe - 21/6 1991
Thomas - 10/12 1991
och
Mamma - 24/3 1965
I have no idea what that was supposed to accomplish. Jag fick bara dåligt samvete för de många bra vänner jag har som inte står med på listan (och vars födelsedagar - och till och med mellannamn - jag också kan, thank you very much!) :S
142. Skriv ned det som skall stå på din gravsten. (Slutförd: 23/7 -09)
Alltså, Jonas påpekade för inte så länge sen att jag brukar tänka på konstiga saker, men att det var en bra sak. Jag medger att jag först blev ganska förolämpad av den kommentaren. Men sen insåg jag att han har rätt. Vem sitter egentligen och tänker på hur hennes egna fiktionella karaktärer skulle reagera om de hamnade i samma situationer som hon? En naturlig följd av detta har blivit att jag med jämna mellanrum börjar fundera över om det jag funderar över är konstigt eller inte (och det, om något, är konstigt). Det konstiga (xD) är att när jag funderade över min gravsten kändes det inte ett dugg konstigt. Jag vet inte om det är för att jag är morbid, men det var nästan... Roligt. Vad vill jag uppnå med livet? Hur vill jag att folk ska minnas mig? Först var jag seriös och sentimental, men allt eftersom började det gå utför; jag försökte komma på meningar som verkligen är "så jag", låttexter som jag verkligen tycker om, för att sedan vältra bland interna skämt som skulle få mig att gapflabba när jag satt där i himlen (as if I'm going there, I don't even believe in it) och såg mina anhörigas förbryllade ansikten. Och det är den kategorin som vinnaren
Jag vill ha glass.
kommer ifrån. Under en diskussion om en novell jag då höll på att skriva, Violetta Vingar, tyckte Dania att det första hjältinnan ska säga när hon återvänder till Änglavärlden är "Jag vill ha glass". Detta spårar helt och slutar med att det istället ska vara det sista som vi säger innan vi dör. Just som personal humor between me and my twin soul ;D
[ AND SHE'S BACK IN THE GAME ]
Efter min extensiva paus ifrån boken Uppdraget som bäst kan förklaras med ordet "lathet" gör jag ett försök att återuppta denna monstruösa uppgift. Anledningen? Det har gått mer än två månader och det är faktiskt sommarlov. Och länken till den här sidan i mitt bokmärkesfält har hånskrattat åt mitt misslyckande en dag för länge.
Vad ska jag säga? Jag har aldrig varit bra på att slutföra projekt.
Faktum är att jag aldrig har slutfört ett projekt som inte haft med skolan att göra...
Jag har dock påbörjat en del. Det kanske är något ni får läsa om här i framtiden.
Hur som helst: I'm back in black!
Vad ska jag säga? Jag har aldrig varit bra på att slutföra projekt.
Faktum är att jag aldrig har slutfört ett projekt som inte haft med skolan att göra...
Jag har dock påbörjat en del. Det kanske är något ni får läsa om här i framtiden.
Hur som helst: I'm back in black!
