What's the harm in believing?
För fem minuter sen slutade det vara den sjunde maj.
Det finns en person som jag har känt i ganska exakt ett år nu. Året som gått har varit underbart, förjävligt, underligt kort, förbannat långt, det har gått blixtsnabbt och det har varit smärtsamt långsamt - många gånger har jag undrat om jag någonsin skulle nå den här punkten - men nu är jag här. Och personen jag nämnde tidigare är också här. Inte just här rent geografiskt, han åkte ifrån mig ca kvart över tio efter en kväll av mammas mat, bakning och Scrubs, men han är här. Han skrattar åt min klantighet och min otålighet och andra av mina inte alltför positiva personlighetsdrag men han skrattar eftersom de ändå blir charmiga i ögonen på honom. Och han har mjöl på kinden - för när jag bakar har jag den mentala åldern sju. Och jag är glad.
Jag låg och slötittade på TV och åt vindruvor efter att han åkt, ett avsnitt Sex and the City, och ett avsnitt Scrubs. Det här måste vara min turdag för avsnitten som visades var några av mina favoriter. Det är när Carrie får veta att hennes krönikor ska ges ut som en bok och hon måste skriva en inledning - och därmed räkna ut om hon är en optimist eller en pessimist - och det är när en psykolog kommer till Sacred Heart och intervjuar alla, bland annat om relationer. Det fick mig att börja tänka på just hopp; är hoppet farligt, eller är det hoppet som håller oss vid liv? Är jag en dålig erfarenhet ifrån bitter? Är jag lite för cynisk? Eller är jag faktiskt naiv? Just det här är frågor som Carrie ställer sig och jag kan inte låta bli att relatera till henne just där och då.
I mitt umgänge har alla en roll, och då menar jag inte på det där fördomsfulla sättet, utan jag menar att alla har en plats där de känner sig hemma; i alla fall är det så jag känner. Att jag har min karaktär och henne trivs jag i. Jag har vänner som är mer seriösa än jag, och som balanserar ut min flickiga sida; jag har vänner som är mer hoppfulla än jag, och som får mig att se ljuset i slutet av tunneln när jag inte kan själv. Och själv har jag alltid hamnat någonstans i mitten; i det där gråa området där det inte finns några tydliga gränser mellan om glaset är halvt fullt eller tomt. Sanningen är den att ju mer tid som går ju mer ser jag min karaktär som den mörka och cyniska. Jag har alltid känt mig trygg när jag är sådär dryg och negativ för då är jag inte det minsta svag (enligt mig). Men samtidigt... Så vill jag gärna tro att jag tror. För om jag inte trodde skulle mitt liv se helt annorlunda ut. Om jag inte trodde skulle jag inte ha tänkt på att det var sjunde maj igår. Jag skulle ha struntat i det. Men det gjorde jag inte.
Jag brukar spy över snuttegulliga saker, speciellt över JD och Elliot i avsnittet av Scrubs jag nyss såg; jag hatar folk som är så... Nyförälskade. Det äcklar mig. Hela den attityden är äcklig. Men samtidigt finns det få saker jag vill mer än att få vara sådär barnsligt glad - kanske inte jämt, och verkligen inte en längre tid. Men en liten stund som idag när jag och min bästis gjorde någonting så otroligt tacky som att fira vår årsdag. Man kan fråga sig själv vem som gör sånt, egentligen. Men jag vet svaret.
Jag gör sånt. För jag är snuttegullig och tacky, jag med.
Sincerely Yours,
Det finns en person som jag har känt i ganska exakt ett år nu. Året som gått har varit underbart, förjävligt, underligt kort, förbannat långt, det har gått blixtsnabbt och det har varit smärtsamt långsamt - många gånger har jag undrat om jag någonsin skulle nå den här punkten - men nu är jag här. Och personen jag nämnde tidigare är också här. Inte just här rent geografiskt, han åkte ifrån mig ca kvart över tio efter en kväll av mammas mat, bakning och Scrubs, men han är här. Han skrattar åt min klantighet och min otålighet och andra av mina inte alltför positiva personlighetsdrag men han skrattar eftersom de ändå blir charmiga i ögonen på honom. Och han har mjöl på kinden - för när jag bakar har jag den mentala åldern sju. Och jag är glad.
Jag låg och slötittade på TV och åt vindruvor efter att han åkt, ett avsnitt Sex and the City, och ett avsnitt Scrubs. Det här måste vara min turdag för avsnitten som visades var några av mina favoriter. Det är när Carrie får veta att hennes krönikor ska ges ut som en bok och hon måste skriva en inledning - och därmed räkna ut om hon är en optimist eller en pessimist - och det är när en psykolog kommer till Sacred Heart och intervjuar alla, bland annat om relationer. Det fick mig att börja tänka på just hopp; är hoppet farligt, eller är det hoppet som håller oss vid liv? Är jag en dålig erfarenhet ifrån bitter? Är jag lite för cynisk? Eller är jag faktiskt naiv? Just det här är frågor som Carrie ställer sig och jag kan inte låta bli att relatera till henne just där och då.
I mitt umgänge har alla en roll, och då menar jag inte på det där fördomsfulla sättet, utan jag menar att alla har en plats där de känner sig hemma; i alla fall är det så jag känner. Att jag har min karaktär och henne trivs jag i. Jag har vänner som är mer seriösa än jag, och som balanserar ut min flickiga sida; jag har vänner som är mer hoppfulla än jag, och som får mig att se ljuset i slutet av tunneln när jag inte kan själv. Och själv har jag alltid hamnat någonstans i mitten; i det där gråa området där det inte finns några tydliga gränser mellan om glaset är halvt fullt eller tomt. Sanningen är den att ju mer tid som går ju mer ser jag min karaktär som den mörka och cyniska. Jag har alltid känt mig trygg när jag är sådär dryg och negativ för då är jag inte det minsta svag (enligt mig). Men samtidigt... Så vill jag gärna tro att jag tror. För om jag inte trodde skulle mitt liv se helt annorlunda ut. Om jag inte trodde skulle jag inte ha tänkt på att det var sjunde maj igår. Jag skulle ha struntat i det. Men det gjorde jag inte.
Jag brukar spy över snuttegulliga saker, speciellt över JD och Elliot i avsnittet av Scrubs jag nyss såg; jag hatar folk som är så... Nyförälskade. Det äcklar mig. Hela den attityden är äcklig. Men samtidigt finns det få saker jag vill mer än att få vara sådär barnsligt glad - kanske inte jämt, och verkligen inte en längre tid. Men en liten stund som idag när jag och min bästis gjorde någonting så otroligt tacky som att fira vår årsdag. Man kan fråga sig själv vem som gör sånt, egentligen. Men jag vet svaret.
Jag gör sånt. För jag är snuttegullig och tacky, jag med.
Sincerely Yours,
Kommentarer
Trackback
