Well, if you wanted Honesty, that's all you had to say.
Jag vill skriva. Jag vill skriva mer än något annat. Jag vill skriva klart alla mina fictions. Jag vill skriva poesi. Jag vill skriva låttexter. Jag vill skriva blogg. Jag lever inte för att skriva, jag skriver för att leva; och jag hatar att jag inte kan. Att det bara... Tar stopp, när jag sätter mig ner vid datorn eller utomhus med ett block och en penna. För vad har jag att säga?
Jag tror inte på att skriva om jag inte har något att säga. Och just nu har jag ingenting att säga. Eller nej, det där är en lögn; just nu har jag alldeles för jävla många saker som jag vill säga men som jag inte kan. För jag kan inte precis skriva om hur arg jag är på allt och alla, hur irriterad jag är på allt och alla, hur lite tålamod jag har, hur lite det krävs för att jag ska bli så förbannad eller frustrerad att jag ärligt talat inte vet hur länge jag kan hålla mig utan att ta till våld. Skolmassaker-Ariana är inte så svår att provocera fram, liksom. Och jag vill helst inte att Skolmassaker-Ariana ska få en alltför stor del av mitt liv. För jag tycker i grund och botten om mitt liv och mig själv, oavsett hur många gånger om dagen jag får lust att bara, få ett utbrott på allting och fly. Adventure is only one mistake away.
Så nu skriver jag. För om jag inte skriver snart så kommer jag att explodera. Eller implodera.
Så, jag har kastats tillbaka till samma mentala, emotionella och sociala tillstånd jag befann mig i för några månader sen, och det känns som att den senaste tiden (februari, mars, april...) aldrig hände. Det hände aldrig. Det var bara en dröm. Vet ni hur förvirrande det är? Att helt plötsligt känns några månader inte verkliga längre? Och nu sitter jag här, och jag känner mig otillräcklig, och jag känner mig övergiven, och jag vägrar leta efter bekräftelse, jag vägrar söka svar i andra människor, för jag vill kunna finnas i mig själv och med mig själv och vara nöjd med det, bara det. Jag är inte deppig. Jag är inte ens lite ledsen. Jag är glad. Stora delar av tiden är jag glad, men ensam - och oavsett hur mycket jag i grund och botten tycker om mig själv och mitt liv så hindrar den där ensamheten mig ifrån att vara riktigt lycklig. Och som vanligt (som innan februari, mars, april...) kan jag inte förklara den känslan. Det är som att vara strandsatt på Noaks ark och inte höra hemma.
It's better to be alone and feel successful than to be in a relationship and feel like a failure.
Sincerely Yours,
Jag tror inte på att skriva om jag inte har något att säga. Och just nu har jag ingenting att säga. Eller nej, det där är en lögn; just nu har jag alldeles för jävla många saker som jag vill säga men som jag inte kan. För jag kan inte precis skriva om hur arg jag är på allt och alla, hur irriterad jag är på allt och alla, hur lite tålamod jag har, hur lite det krävs för att jag ska bli så förbannad eller frustrerad att jag ärligt talat inte vet hur länge jag kan hålla mig utan att ta till våld. Skolmassaker-Ariana är inte så svår att provocera fram, liksom. Och jag vill helst inte att Skolmassaker-Ariana ska få en alltför stor del av mitt liv. För jag tycker i grund och botten om mitt liv och mig själv, oavsett hur många gånger om dagen jag får lust att bara, få ett utbrott på allting och fly. Adventure is only one mistake away.
Så nu skriver jag. För om jag inte skriver snart så kommer jag att explodera. Eller implodera.
Så, jag har kastats tillbaka till samma mentala, emotionella och sociala tillstånd jag befann mig i för några månader sen, och det känns som att den senaste tiden (februari, mars, april...) aldrig hände. Det hände aldrig. Det var bara en dröm. Vet ni hur förvirrande det är? Att helt plötsligt känns några månader inte verkliga längre? Och nu sitter jag här, och jag känner mig otillräcklig, och jag känner mig övergiven, och jag vägrar leta efter bekräftelse, jag vägrar söka svar i andra människor, för jag vill kunna finnas i mig själv och med mig själv och vara nöjd med det, bara det. Jag är inte deppig. Jag är inte ens lite ledsen. Jag är glad. Stora delar av tiden är jag glad, men ensam - och oavsett hur mycket jag i grund och botten tycker om mig själv och mitt liv så hindrar den där ensamheten mig ifrån att vara riktigt lycklig. Och som vanligt (som innan februari, mars, april...) kan jag inte förklara den känslan. Det är som att vara strandsatt på Noaks ark och inte höra hemma.
It's better to be alone and feel successful than to be in a relationship and feel like a failure.
Sincerely Yours,
Kommentarer
Trackback
