stop the clocks and face the silence
Hur gör man? Jag är rädd för ganska mycket. Det är bara sådan jag är. Rädd och osäker. Fast det är tystnaden jag fruktar mest. Tystnaden, mörkret, nakenhet. Att vara bara mig själv, att verkligen inte kunna vara någon annan. Ni kanske inte visste det, men när jag ska sova så måste jag föreställa mig att jag är någon annan, någon annanstans, jag hittar på långa historier, fantasier, bara för att kunna somna över huvud taget. För om jag inte gör det, om jag tänker på verkligheten, mig själv... Ja, då somnar jag inte. Jag skulle gå sömnlös om jag inte varit så bra på att stänga av min hjärna för att gå någon annanstans. Och jag GILLAR att sova, det är det enda sättet för mig att klara av verkligheten, att få stänga av världen i åtta timmar. Men nu låter jag sådär emo igen. Fast ni står väl ut. Annars hade ni väl slutat läsa för längesedan.
Det handlar inte om att vara rädd. Det handlar bara om att inte kunna hantera saker. Att inte kunna bearbeta saker för att sedan gå vidare. Istället för att lägga saker bakom mig, så gräver jag ner dem, hoppas att jag glömmer bort att de är där. Det är inget bra sätt. För ju mer man gräver ner, ju svårare får man att hålla undan det. Man kan inte sopa saker under mattan hur länge som helst, folk märker att det ligger högar med skit där under förr eller senare, såvida de inte är blinda. MEN JAG GÖR DET ÄNDÅ, för det är så jag gör. Jag litar inte på mig själv tillräckligt mycket för att försöka hantera saker. Jag är för destruktiv, för impulsiv och för narcissistisk. Jag vet inte. Blöh. Jag ville bara ha något att skriva.
Stop the clocks and face the silence.
Hur gör man?
Hur konfronterar man sig själv?
Jag vill inte veta. För jag kommer inte att göra det. Jag har bara ingenting att skriva och jag vill ha lite uppmärksamhet. För en viss person sa att han skulle ringa senare, men det gjorde han aldrig. Så jag ska nog sova nu. Och drömma mig bort, drömma att jag är någon annan, den jag vill vara egentligen. I en värld där allting handlar om mig. Egoism, kallas det.
Hejdå.
Det handlar inte om att vara rädd. Det handlar bara om att inte kunna hantera saker. Att inte kunna bearbeta saker för att sedan gå vidare. Istället för att lägga saker bakom mig, så gräver jag ner dem, hoppas att jag glömmer bort att de är där. Det är inget bra sätt. För ju mer man gräver ner, ju svårare får man att hålla undan det. Man kan inte sopa saker under mattan hur länge som helst, folk märker att det ligger högar med skit där under förr eller senare, såvida de inte är blinda. MEN JAG GÖR DET ÄNDÅ, för det är så jag gör. Jag litar inte på mig själv tillräckligt mycket för att försöka hantera saker. Jag är för destruktiv, för impulsiv och för narcissistisk. Jag vet inte. Blöh. Jag ville bara ha något att skriva.
Stop the clocks and face the silence.
Hur gör man?
Hur konfronterar man sig själv?
Jag vill inte veta. För jag kommer inte att göra det. Jag har bara ingenting att skriva och jag vill ha lite uppmärksamhet. För en viss person sa att han skulle ringa senare, men det gjorde han aldrig. Så jag ska nog sova nu. Och drömma mig bort, drömma att jag är någon annan, den jag vill vara egentligen. I en värld där allting handlar om mig. Egoism, kallas det.
Hejdå.
Kommentarer
Trackback
