hyperaktivitet

Efter natten till idag och tidigt denna morgon var jag ytterst fundersam. När jag klev på Tvärbanan för att åka till skolan undrade varendaste cell i mig om det verkligen var en bra idé. Och hela dagen har jag varit fundersam, skeptisk, lite ångestladdat velande gällande det och lite allt möjligt; men det hör inte till saken. Vad som hör till saken är att mitt bland alla svängar och konstigheter upptäckte jag något som fick mig att le. Det är inte det att andra saker inte har fått mig att le idag - att dansa omkring på miljökunskapslabb fick mig att både le och känna mig sådär mysigt fånig - men det var något annat. Något som fick mig att stanna upp, tänka efter och sedan skratta för mig själv, för att det är så typiskt och ironiskt och alldeles underbart på samma gång.

Det är låten Blue And Yellow med The Used.

Det var denna låt jag lyssnade på påväg till skolan. När jag sitter på tunnelbanan, och jag tror att det här gäller många fler än bara mig, brukar jag zona ut allting förutom musiken och mina tankar. Man bara stirrar ut genom fönstret utan att riktigt titta på något särskilt och man låter tankegången flyta på utan att stanna och begrunda det man tänker på. Och ibland händer det att låten man lyssnar på får en att tänka på en viss sak eller en viss person; och då gör man det. Man avbryter sig bara inte.
Oftast är det inte mer än så. Oftast kliver man av tunnelbanan, går till skolan, stänger av musiken och springer till sin lektion. Och sen tänker man inte mer på det. För det var trots allt bara en låt som man lyssnade på på tunnelbanan påväg till skolan. Oftast.
Men ibland. Ibland händer något otroligt underligt. Till exempel att man kommer till skolan och det första man möts av är just det där man nyss gick och tänkte på - och helt plötsligt är det inte bara en låt som man lyssnade på påväg till skolan. Helt plötsligt är det ju lite mycket av ett sammanträffande också. Detta sammanträffande blir ännu mer förbluffande om man sedan finner sig själv i en situation som till och med smått passar på låten man lyssnade på. Då är det ju rent ut sagt läskigt. Men det läskigaste? Det är när man sitter på vägen hem, sätter hörlurarna i öronen och sätter på musikspelaren, och upptäcker sammanbandet.

Först är det just det; bara läskigt. Men sen kom jag att tänka på hur många gånger i mitt liv som jag har tänkt; "That's just my luck". Och det är ju precis det som det är. Det handlar om tur och timing. Och nej, jag vet inte om jag tror på Ödet - om jag tror på att saker är menade att vara på ett visst sätt - men jag tror definitivt på en slags Law of Irony. Om något som är otroligt typiskt eller ironiskt kan hända - speciellt när det gäller absurd timing - så kommer det att hända. Det bara kommer att göra det.

Och ibland kanske det leder till något som var det man verkligen behövde idag.

Sincerely Yours,