Heaven's not so far away...
And honestly, if I'm honest with myself
I hate the song they sing
It's like salt on an open wound
Flera gånger har jag öppnat den här sidan för att skriva ett blogginlägg, sedan inte kunnat få ur mig något som inte är ett GAH eller ARGH eller ohjiogf9046yuåetyhjigxöo... Att jag bara, dampar ur mig på tagentbordet. För det är egentligen det jag vill göra när jag får för mig att skriva något. Det enda jag egentligen vill skriva är hur arg jag är. Eller, nej, jag vill egentligen inte alls skriva om hur arg jag är, jag vill allt annat än skriva om hur arg jag är. Men jag blir så arg att jag inte kan skriva om något annat. Jag blir så arg att jag inte ens kan skriva, att allt jag kan göra är att hålla tillbaka ett skrik - ett skrik som funnits i mig sen... Fan, jag minns inte ens en tid då det här skrikit inte har funnits i mig. Men just nu finns det så nära mitt medvetande att jag inte klarar av det. Jag klarar inte av det, det driver mig till vansinne, och det värsta av allt är att det aldrig går bort. Det försvinner aldrig. Det tar aldrig slut. Jag kan inte sätta mig vid datorn utan att få ett dampanfall och bara slå på tagentbordet för att jag är så frustrerad. Jag kan inte skriva ett jävla SMS utan att vilja välla ur mig femhundra svordomar följt av ett...
Jag hade skrivit en fortsättning på det här inlägget, men jag blev så förbannad att jag tappade kontrollen lite. Och helst av allt vill jag inte att någon ska läsa de saker jag får för mig att skriva när jag tappar kontrollen över min ilska. Helst av allt borde ingen vara i närheten av mig då. Så det är väl bra att ingen är det, att ingen vet, att ingen fattar. Det är nog bra för er.
Sincerely Yours,
I hate the song they sing
It's like salt on an open wound
Flera gånger har jag öppnat den här sidan för att skriva ett blogginlägg, sedan inte kunnat få ur mig något som inte är ett GAH eller ARGH eller ohjiogf9046yuåetyhjigxöo... Att jag bara, dampar ur mig på tagentbordet. För det är egentligen det jag vill göra när jag får för mig att skriva något. Det enda jag egentligen vill skriva är hur arg jag är. Eller, nej, jag vill egentligen inte alls skriva om hur arg jag är, jag vill allt annat än skriva om hur arg jag är. Men jag blir så arg att jag inte kan skriva om något annat. Jag blir så arg att jag inte ens kan skriva, att allt jag kan göra är att hålla tillbaka ett skrik - ett skrik som funnits i mig sen... Fan, jag minns inte ens en tid då det här skrikit inte har funnits i mig. Men just nu finns det så nära mitt medvetande att jag inte klarar av det. Jag klarar inte av det, det driver mig till vansinne, och det värsta av allt är att det aldrig går bort. Det försvinner aldrig. Det tar aldrig slut. Jag kan inte sätta mig vid datorn utan att få ett dampanfall och bara slå på tagentbordet för att jag är så frustrerad. Jag kan inte skriva ett jävla SMS utan att vilja välla ur mig femhundra svordomar följt av ett...
Jag hade skrivit en fortsättning på det här inlägget, men jag blev så förbannad att jag tappade kontrollen lite. Och helst av allt vill jag inte att någon ska läsa de saker jag får för mig att skriva när jag tappar kontrollen över min ilska. Helst av allt borde ingen vara i närheten av mig då. Så det är väl bra att ingen är det, att ingen vet, att ingen fattar. Det är nog bra för er.
Sincerely Yours,
Kommentarer
Trackback
