You are the only thing that makes sense.
Wiho, nya bilder! Och uppdaterade infon om oss! Mycket till info, men ändå!
Men hur väljer man egentligen de tre bästa sakerna med sig själv? Jag vet att ingen känner mig bättre än jag gör. Jag vet att det finns folk som känner mig bättre än jag tror att de gör, men det är inte samma sak; även om det ibland får mig att känna som att de känner mig bättre än jag gör. Jag vet också att man oftast inte ser sig själv lika klart som andra gör. I alla fall inte de sakerna som är bra. Vilket skapar en slags paradox, för jag menar, vem är det i så fall som är bäst på att avgöra de tre bästa sakerna med mig? Är det jag, eftersom jag känner mig själv bäst? Eller är det andra, eftersom de ser mig bättre?
Jag bestämde mig i alla fall för att strunta i hur folk ser mig (för en gångs skull, jag kan inte minnas en tid då jag struntade i hur folk såg mig - jag känner faktiskt ingen annan som bryr sig mer än jag gör). Vanligtvis skulle jag ha frågat alla mina närmaste vänner, några utvalda bekanta och kanske till och med någon som nyss träffat mig - bara för att få en så allmän bild som möjligt av mig själv. Men sen kom jag på att det förmodligen är det här beteendet som lett till att jag så ofta har svårt att få kontakt med mig själv, framförallt mina känslor. För jag vet vem jag är. Eller jag tror mig veta vem jag är. Men jag... Jag känner mig inte, ibland. Det är som att jag ser på mig själv som om jag vore en annan person. När jag ser mig själv i spegeln tänker jag inte på mig själv som ett... Mig, utan som en person jag ser på gatan, i skolan, i mitt badrum, uppenbarligen. Och det kändes som något jag borde göra. Att bedöma mig själv, liksom. På ett annat sätt än negativt. För det är jag ju faktiskt å andra sidan väldigt duktig på.
Så, de tre bästa sakerna med mig. Det tog mig ett tag att komma på vad jag skulle skriva där - det förra jag skrev lät så falskt, på något vis. Men jag tycker faktiskt om min nya lista. Jag vet inte hur mycket ni håller med, jag förväntar mig inte att ni ska hålla med; ni har er egen åsikt, det förstår till och med jag. Ni har ert eget sätt att se mig. Men det här är mitt sätt att se mig. Jag ser mig som en tjej som kan bjuda på sig själv, som inte är rädd för att skratta åt sin egen klantighet, sin egna dumhet. Som inte tar sig själv så himla seriöst hela tiden - faktum är att jag har ganska svårt för att ta mig själv seriöst, och oftast är det en bra sak. Det var punkt nummer ett. Sen finns det förstås en anledning till att jag har så svårt för att ta mig själv seriöst och det är för att jag har en otrolig förmåga att hamna i de mest absurda situationer. Framförallt när det gäller min timing. Jag förstår inte hur jag lyckas ha så tur/otur, men det leder väldigt ofta till skratt, i slutändan - och eftersom det är en oerhört stor del av min vardag kände jag att det förtjänar en egen punkt. Och tillslut... Alltså, jag ser mig själv som ganska gullig med jämna mellanrum, på det där osmidiga, Scrubs-Julie-sättet. Och jag tycker att det gör mig lite mysig. Jag är en rätt mysig person. Jag gillar mysiga saker. Jag gillar ordet mysig, bara det. Och jag älskar att kramas, jag älskar att mysa - DET borde väl alla veta om mig vid det här laget? Så det var på något sätt en självklar sista punkt. Sen vet jag inte. Det var i alla fall de sakerna jag gillade mest med mig själv.
Sincerely Yours,
Men hur väljer man egentligen de tre bästa sakerna med sig själv? Jag vet att ingen känner mig bättre än jag gör. Jag vet att det finns folk som känner mig bättre än jag tror att de gör, men det är inte samma sak; även om det ibland får mig att känna som att de känner mig bättre än jag gör. Jag vet också att man oftast inte ser sig själv lika klart som andra gör. I alla fall inte de sakerna som är bra. Vilket skapar en slags paradox, för jag menar, vem är det i så fall som är bäst på att avgöra de tre bästa sakerna med mig? Är det jag, eftersom jag känner mig själv bäst? Eller är det andra, eftersom de ser mig bättre?
Jag bestämde mig i alla fall för att strunta i hur folk ser mig (för en gångs skull, jag kan inte minnas en tid då jag struntade i hur folk såg mig - jag känner faktiskt ingen annan som bryr sig mer än jag gör). Vanligtvis skulle jag ha frågat alla mina närmaste vänner, några utvalda bekanta och kanske till och med någon som nyss träffat mig - bara för att få en så allmän bild som möjligt av mig själv. Men sen kom jag på att det förmodligen är det här beteendet som lett till att jag så ofta har svårt att få kontakt med mig själv, framförallt mina känslor. För jag vet vem jag är. Eller jag tror mig veta vem jag är. Men jag... Jag känner mig inte, ibland. Det är som att jag ser på mig själv som om jag vore en annan person. När jag ser mig själv i spegeln tänker jag inte på mig själv som ett... Mig, utan som en person jag ser på gatan, i skolan, i mitt badrum, uppenbarligen. Och det kändes som något jag borde göra. Att bedöma mig själv, liksom. På ett annat sätt än negativt. För det är jag ju faktiskt å andra sidan väldigt duktig på.
Så, de tre bästa sakerna med mig. Det tog mig ett tag att komma på vad jag skulle skriva där - det förra jag skrev lät så falskt, på något vis. Men jag tycker faktiskt om min nya lista. Jag vet inte hur mycket ni håller med, jag förväntar mig inte att ni ska hålla med; ni har er egen åsikt, det förstår till och med jag. Ni har ert eget sätt att se mig. Men det här är mitt sätt att se mig. Jag ser mig som en tjej som kan bjuda på sig själv, som inte är rädd för att skratta åt sin egen klantighet, sin egna dumhet. Som inte tar sig själv så himla seriöst hela tiden - faktum är att jag har ganska svårt för att ta mig själv seriöst, och oftast är det en bra sak. Det var punkt nummer ett. Sen finns det förstås en anledning till att jag har så svårt för att ta mig själv seriöst och det är för att jag har en otrolig förmåga att hamna i de mest absurda situationer. Framförallt när det gäller min timing. Jag förstår inte hur jag lyckas ha så tur/otur, men det leder väldigt ofta till skratt, i slutändan - och eftersom det är en oerhört stor del av min vardag kände jag att det förtjänar en egen punkt. Och tillslut... Alltså, jag ser mig själv som ganska gullig med jämna mellanrum, på det där osmidiga, Scrubs-Julie-sättet. Och jag tycker att det gör mig lite mysig. Jag är en rätt mysig person. Jag gillar mysiga saker. Jag gillar ordet mysig, bara det. Och jag älskar att kramas, jag älskar att mysa - DET borde väl alla veta om mig vid det här laget? Så det var på något sätt en självklar sista punkt. Sen vet jag inte. Det var i alla fall de sakerna jag gillade mest med mig själv.
Sincerely Yours,
Kommentarer
Trackback
