"Shut up, shut up and SHUT UP, okay?!
Who are you people to give me advice about anything? All you do is bitch about your relationships all day long.
*Till Dr. Cox* And you know what, glare all you want, Big Dog, okay, because I'm not afraid of you. 'Oh no, Jordan's only paying attention to the baby.' That must be so hard for Dr. Look-At-Me, isn't it? LOOK-AT-MEEEE.
*Till Carla och Turk* And you two, you're arguing ever since you got engaged. Wow, you're probably the first couple that's ever done that EVER. It can't be that you're just scared, is it?
*Till Elliot* And you, you know what, let's just forget for one second that a month ago you told me you couldn't be in a relationship with anyone, because for me, it's actually fun to watch you sabotage a relationship from the outside, it really is.
Honestly, the only thing that gives me comfort, you guys, is while I'm sitting at home staring at the ceiling just wishing that I had someone to talk to, is knowing that none of you idiots realize how lucky you are!"
Ibland när man sitter med en grupp människor kommer man på sig själv med att bara... Stirra. Stirra ut i tomma intet, utan att riktigt titta på något; sådär lagom disträ, lagom svår att få kontakt med. Sanningen är den att mer än ofta händer det att jag skärmar av mig själv bara för hindra mig själv från att börja vråla ut samma saker som J.D. Det är sant. Jag vet egentligen inte varför jag känner så. Jag vet inte heller vad jag skulle vinna på att skälla ut någon annan för något som egentligen inte är deras fel. För det är inte någons fel, att jag stirrar upp i taket och önskar att jag hade någon att prata med; det bara... Är så, just nu. Jag vet ju att jag har hur många vänner som helst som skulle lyssna om jag bara bad dem. Men det är svårt att undgå faktum att jag inte bara kan åka till Dania när jag känner för att gråta och behöver någon som tröstar mig. Det är svårt att ta upp telefonen och ringa någon när man känner att personen man helst av allt vill ringa inte kommer att ha tid eller lust. Det är svårt att ta kontakt med folk som man inte tror kommer att finnas där. Och det är ännu svårare att tycka att... Eller snarare vara rädd för att man inte har någon rätt att be om hjälp, alls. Och helt plötsligt finner man att man saknar de personer som står precis brevid en.
Och man önskar att de bara fattade hur lyckligt lottade de är.
Sincerely Yours,
*Till Dr. Cox* And you know what, glare all you want, Big Dog, okay, because I'm not afraid of you. 'Oh no, Jordan's only paying attention to the baby.' That must be so hard for Dr. Look-At-Me, isn't it? LOOK-AT-MEEEE.
*Till Carla och Turk* And you two, you're arguing ever since you got engaged. Wow, you're probably the first couple that's ever done that EVER. It can't be that you're just scared, is it?
*Till Elliot* And you, you know what, let's just forget for one second that a month ago you told me you couldn't be in a relationship with anyone, because for me, it's actually fun to watch you sabotage a relationship from the outside, it really is.
Honestly, the only thing that gives me comfort, you guys, is while I'm sitting at home staring at the ceiling just wishing that I had someone to talk to, is knowing that none of you idiots realize how lucky you are!"
Ibland när man sitter med en grupp människor kommer man på sig själv med att bara... Stirra. Stirra ut i tomma intet, utan att riktigt titta på något; sådär lagom disträ, lagom svår att få kontakt med. Sanningen är den att mer än ofta händer det att jag skärmar av mig själv bara för hindra mig själv från att börja vråla ut samma saker som J.D. Det är sant. Jag vet egentligen inte varför jag känner så. Jag vet inte heller vad jag skulle vinna på att skälla ut någon annan för något som egentligen inte är deras fel. För det är inte någons fel, att jag stirrar upp i taket och önskar att jag hade någon att prata med; det bara... Är så, just nu. Jag vet ju att jag har hur många vänner som helst som skulle lyssna om jag bara bad dem. Men det är svårt att undgå faktum att jag inte bara kan åka till Dania när jag känner för att gråta och behöver någon som tröstar mig. Det är svårt att ta upp telefonen och ringa någon när man känner att personen man helst av allt vill ringa inte kommer att ha tid eller lust. Det är svårt att ta kontakt med folk som man inte tror kommer att finnas där. Och det är ännu svårare att tycka att... Eller snarare vara rädd för att man inte har någon rätt att be om hjälp, alls. Och helt plötsligt finner man att man saknar de personer som står precis brevid en.
Och man önskar att de bara fattade hur lyckligt lottade de är.
Sincerely Yours,
Kommentarer
Trackback
