hyperaktivitet

There's a lot that can bring me down. Att vara bitter är något jag liksom har vant mig vid nu. Jag skulle vilja kalla det cynisk också, men jag vet inte ifall jag använder det lite för lätt. Jag vet inte, men det känns som om 2009 kommer att bli året av bitterhet och självförtroendekickar. För nu ska jag ju faktiskt ta tag i mig själv och vi vet ju hur det slutar - självförtroende och en smått bättre självkänsla. Men det brukar också sluta med att hela världen rasar samman lika fort, så vi får se hur fort det går innan jag har mitt första riktiga breakdown, nu när det officiellt är nytt. Nu när höstterminen är slut och vårterminen med sitt stress och sina sena fredagar börjar. Men jag klagar inte. 33 dagar tills Ree är här och då kan man faktiskt inte klaga på livet. Det är ju bara någon dag mer än en månad!
Jag tror inte att jag behöver förändras. Jag tror jag behöver bli mer mig själv. Vilket antagligen kommer att göra så att jag förlorar några vänner och vinner andra. Det kommer antagligen betyda en massa förändringar, även om det enda jag egentligen kommer att förändra är mig själv. Men jag klagar inte. Jag är bara grymt nervös. Det enda jag blir mer nervös över är att Ree någon gång kommer att flytta till de förenta staterna av Amerika och därmed flytta ifrån mig. Jag blir också ganska nervös över att jag bestämt mig för att gå i skolan i Dalarna och därmed kommer att flytta ifrån all den trygghet jag har byggt upp under snart 17 och ett halvt år. Jag är nervös, men förväntansfull. Framtiden för med sig mer ljus, mer mörker, mer kaos och mer av livet. Mer av det underbara, oberäknerliga livet. Det oberäknerliga livet som nyss gav en gammal tant tre miljoner på TV. <3 Sådant gör mig glad.

Nu slutar vi skriva medan inlägget ändå är på ganska god ton ;D

God bless,