"I've been thinking a lot lately about taking chances,
and how it's really just about overcoming your fears. Because the truth is, every time you take a big risk in your life, no matter how it ends up, you're always glad you took it."
Det blev inget citat igår, mest på grund av att jag var tvungen att skriva klart min historieuppsats, som numera kan gå och dö. Av alla saker man kan skriva om - "The Age of Discovery"? Inte så konstigt att inte ens jag tycker att min uppsats är ens lite bra.
Men, tillbaka till citatet. Jag valde det som avslutande citat på den här serien av inlägg för att det är ett råd som jag vill ge till alla, inklusiv mig själv. Kanske till och med framför allt mig själv. För jag är... Jag är sämst på att ta första steget, på att ta risker i allmänhet, när det gäller vissa saker. Dessa saker är oftast känslomässiga eller relationsrelaterade; och det jobbigaste är att jag alltid önskar att jag hade vågat mer så fort jag lämnar något eller någon bakom mig. Det är väldigt sällan som jag tänker att "jag gjorde det jag kunde". Och oftast gjorde jag inte det jag kunde. Oftast inser jag att jag faktiskt inte gjorde någonting alls.
Och det är trist att veta, att jag kanske har missat så mycket saker som kunde varit bra, som kunde varit mer än bara bra; som kunde gjort mig lycklig. Bara för att jag är rädd. För det är ju det som det handlar om, rädsla. Fear of commitment. Fear of rejection. Fear of intimacy. Fear of getting absolutely and undoubtedly heartbroken and crushed. Och ibland ser jag mig själv i spegeln och får lust att skrika "Vad fan håller du på med?!". För jag är så trött på att vara rädd, så trött på att vara stolt; så trött på att det förstör för mig hela jävla tiden. Ibland verkar det nästan som att jag drar mig undan ifrån saker så fort de visar sig vara bra för mig. Och jag har ingen aning varför det är så. Det ska inte vara så. Jag ska inte vara rädd för att vara lycklig.
Men jag är rädd för att vara lycklig, och framför allt är jag rädd för att inse att jag är lycklig; för så fort jag inser att jag har något kan det lika snabbt tas ifrån mig. Det känns väldigt mycket som att det är så saker har gått i mitt förflutna. Att så fort jag har slutat tvivla på att någon stannar så försvinner denne. Det gör mig inte precis villig att lita på något - eller att ta risker ibland. Och man ska ta risker, för man kan aldrig någonsin vinna något om man inte satsar. Och vad är det värsta som kan hända?
Vill ni veta en hemlighet? It's called risk assesment and it's the worst thing that ever happened to me. Det går ut på följande: först gör jag en lista på saker jag kan vinna, sen gör jag en lista på vad jag kan förlora, och sist bedömmer jag vad chanserna är att jag vinner eller förlorar. Oftast kommer jag fram tillslutsen att det jag förlorar inte är värt att spela bort med de oddsen jag har att lyckas (jag brukar inte ge mig själv särskilt bra odds...). Och visst, jag är glad att jag åtminstone överväger saker innan jag gör dem, det hindrar mig från att ta tag i impulser som verkligen skulle vara helt korkade. Men vissa impulser som jag faktiskt kör på - vissa val som jag inte alls tänker igenom, som jag bara kastar mig in på grund av instinkt, på grund av känsla - visar sig vara saker som gör mig lyckligare än jag någonsin varit. Och även om de även kan göra mig ledsnare än jag någonsin varit så vet jag att det var värt det. Jag vet att det var värt det. Att jag skulle göra om det. Så varför kan jag inte bara ALLTID tänka så?
Ja. Det undrar jag med.
Sincerely Yours,
Det blev inget citat igår, mest på grund av att jag var tvungen att skriva klart min historieuppsats, som numera kan gå och dö. Av alla saker man kan skriva om - "The Age of Discovery"? Inte så konstigt att inte ens jag tycker att min uppsats är ens lite bra.
Men, tillbaka till citatet. Jag valde det som avslutande citat på den här serien av inlägg för att det är ett råd som jag vill ge till alla, inklusiv mig själv. Kanske till och med framför allt mig själv. För jag är... Jag är sämst på att ta första steget, på att ta risker i allmänhet, när det gäller vissa saker. Dessa saker är oftast känslomässiga eller relationsrelaterade; och det jobbigaste är att jag alltid önskar att jag hade vågat mer så fort jag lämnar något eller någon bakom mig. Det är väldigt sällan som jag tänker att "jag gjorde det jag kunde". Och oftast gjorde jag inte det jag kunde. Oftast inser jag att jag faktiskt inte gjorde någonting alls.
Och det är trist att veta, att jag kanske har missat så mycket saker som kunde varit bra, som kunde varit mer än bara bra; som kunde gjort mig lycklig. Bara för att jag är rädd. För det är ju det som det handlar om, rädsla. Fear of commitment. Fear of rejection. Fear of intimacy. Fear of getting absolutely and undoubtedly heartbroken and crushed. Och ibland ser jag mig själv i spegeln och får lust att skrika "Vad fan håller du på med?!". För jag är så trött på att vara rädd, så trött på att vara stolt; så trött på att det förstör för mig hela jävla tiden. Ibland verkar det nästan som att jag drar mig undan ifrån saker så fort de visar sig vara bra för mig. Och jag har ingen aning varför det är så. Det ska inte vara så. Jag ska inte vara rädd för att vara lycklig.
Men jag är rädd för att vara lycklig, och framför allt är jag rädd för att inse att jag är lycklig; för så fort jag inser att jag har något kan det lika snabbt tas ifrån mig. Det känns väldigt mycket som att det är så saker har gått i mitt förflutna. Att så fort jag har slutat tvivla på att någon stannar så försvinner denne. Det gör mig inte precis villig att lita på något - eller att ta risker ibland. Och man ska ta risker, för man kan aldrig någonsin vinna något om man inte satsar. Och vad är det värsta som kan hända?
Vill ni veta en hemlighet? It's called risk assesment and it's the worst thing that ever happened to me. Det går ut på följande: först gör jag en lista på saker jag kan vinna, sen gör jag en lista på vad jag kan förlora, och sist bedömmer jag vad chanserna är att jag vinner eller förlorar. Oftast kommer jag fram tillslutsen att det jag förlorar inte är värt att spela bort med de oddsen jag har att lyckas (jag brukar inte ge mig själv särskilt bra odds...). Och visst, jag är glad att jag åtminstone överväger saker innan jag gör dem, det hindrar mig från att ta tag i impulser som verkligen skulle vara helt korkade. Men vissa impulser som jag faktiskt kör på - vissa val som jag inte alls tänker igenom, som jag bara kastar mig in på grund av instinkt, på grund av känsla - visar sig vara saker som gör mig lyckligare än jag någonsin varit. Och även om de även kan göra mig ledsnare än jag någonsin varit så vet jag att det var värt det. Jag vet att det var värt det. Att jag skulle göra om det. Så varför kan jag inte bara ALLTID tänka så?
Ja. Det undrar jag med.
Sincerely Yours,
Kommentarer
Trackback
