"I think one of the most universal human experiences is feeling alone.
You'd never know it, but there's most likely tons of people feeling the exact same way. Maybe because you're feeling abandoned. Maybe because you realize that you aren't as self-sufficient as you thought. Maybe because you know you should've handled something differently. Or maybe because you aren't as good as you thought you were. Either way, when you hit that low point, you have a choice. You can either wallow in self-pity... Or you can suck it up. It's your call."
Jag hade skrivit ett väldigt långt inlägg om det här citatet, men sen strulade blogg.se, så jag är för tillfället väldigt irriterad.
Nu orkar jag visserligen inte skriva om allting, för det första för att jag är en lat jävel, för det andra för att jag inte ens minns vad jag skrev. Jag vet att jag skrev något om att bli mer och mer förvirrad, om att vara stressad och om att känna press ifrån allting, ifrån skolan, ifrån privatlivet. Jag skrev någonting om att se på när världen exploderar och att vara helt handlingsförlamad. Jag skrev om när livet faller isär, framför en, runt omkring en, på en. Och att det värsta är att inte veta. Att inte veta varför man känner sig övergiven. Att inte veta varför man gör vissa saker, att inte veta varför man är rädd för sakerna man gör, att inte veta varför man tror att Konsekvenserna av saker man gjorde för flera månader sen håller på att hända nu. Att inte veta när man helt plötsligt började se saker annorlunda; när bekanta saker blev främmande, när nära personer försvann långt, långt borta. Man ser världen genom helt nya ögon som man varken är van vid eller har bestämt sig om de passar en. Det är som att komma till ett land man aldrig varit i förut; man är helt... Vilse, men inte nödvändigtvis på ett dåligt sätt. Och efter det skrev jag om att känna sig fångad i sitt eget liv till den gräns att man får panik på kommunaltrafiken. Samtidigt som man hinner oroa sig över hur folk ser en. Om de tycker om en. Det är som att titta på när man själv drunkar och istället fokusera på sin spegelbild i vattnet. Hm... I alla fall, någonstans i slutet av inlägget kom jag fram till att det jobbigaste att inte veta är att inte veta varför man inte gör något åt sig själv. Att inte veta om man vill göra något åt sig själv. För varför skulle man inte vilja det? Jag vet inte.
Sincerely Yours,
Jag hade skrivit ett väldigt långt inlägg om det här citatet, men sen strulade blogg.se, så jag är för tillfället väldigt irriterad.
Nu orkar jag visserligen inte skriva om allting, för det första för att jag är en lat jävel, för det andra för att jag inte ens minns vad jag skrev. Jag vet att jag skrev något om att bli mer och mer förvirrad, om att vara stressad och om att känna press ifrån allting, ifrån skolan, ifrån privatlivet. Jag skrev någonting om att se på när världen exploderar och att vara helt handlingsförlamad. Jag skrev om när livet faller isär, framför en, runt omkring en, på en. Och att det värsta är att inte veta. Att inte veta varför man känner sig övergiven. Att inte veta varför man gör vissa saker, att inte veta varför man är rädd för sakerna man gör, att inte veta varför man tror att Konsekvenserna av saker man gjorde för flera månader sen håller på att hända nu. Att inte veta när man helt plötsligt började se saker annorlunda; när bekanta saker blev främmande, när nära personer försvann långt, långt borta. Man ser världen genom helt nya ögon som man varken är van vid eller har bestämt sig om de passar en. Det är som att komma till ett land man aldrig varit i förut; man är helt... Vilse, men inte nödvändigtvis på ett dåligt sätt. Och efter det skrev jag om att känna sig fångad i sitt eget liv till den gräns att man får panik på kommunaltrafiken. Samtidigt som man hinner oroa sig över hur folk ser en. Om de tycker om en. Det är som att titta på när man själv drunkar och istället fokusera på sin spegelbild i vattnet. Hm... I alla fall, någonstans i slutet av inlägget kom jag fram till att det jobbigaste att inte veta är att inte veta varför man inte gör något åt sig själv. Att inte veta om man vill göra något åt sig själv. För varför skulle man inte vilja det? Jag vet inte.
Sincerely Yours,
Kommentarer
Trackback
