hyperaktivitet

Ensamheten. I en storstad, på en skola med över tusen elever, tillhörande en relativt stor umgängeskrets med otaliga chanser att träffa fler människor och nya vänner, känns det som att det borde finnas NÅGON där ute för mig. Någon som förstår. Eller rättare sagt förstår att man inte alltid ska försöka förstå. Som kan hantera mig och alla mina... Infall. Och som vet, på något instinktivt, intuativt sätt, när man ska låta mig gå - och hoppas att jag kommer tillbaka - eller när man ska ta tag i mig och vägra släppa. Förmodligen finns det ingen sådan människa, så jag förstår inte varför jag väntar, egentligen. Det slog mig för inte så länge sen att det kanske inte alls saknas något i mitt liv. Att det bara är just storstaden, skolan och umgängeskretsen som gör att den så kallade ensamheten blir mycket mer påtaglig; fast det egentligen bottnar i problem som jag har med enbart mig själv.

Visserligen problem som förmodligen inte kommer att försvinna bara för att jag vill att de gör det. Men jag borde åtminstone lära mig leva med dem. Och framför allt hitta något sätt att ta mig förbi dem, ignorera dem. Vilket är därför jag borde lista ut lite mer precis vad det är som försiggår i mitt huvud ibland; för jag insåg nyligen att jag vet mycket mindre om det än jag trodde mig göra.

Det är en konstig självinsikt att inse att man behöver jobba på sin självinsikt.

Sincerely Yours,