This entry is way more bitter than it was supposed to be.
Jag sitter här med Ree, i två olika ändar av soffan och nördar dator. Jag älskar att ha henne här, hela tiden när jag är med henne är täckt av ett lyckorus som varar i timmar, dagar, år efter att hon har åkt hem. Eller ja, det känns så i alla fall. Men men!
En effekt av att ha sin Tvilling hos sig är att man blir sig själv. Hon för fram mina bra sidor, men främst drar hon fram det värsta i mig. Jag blir ohyfsad, otrevlig och framför allt elak mot folk som inte är hon och jag går upp i mig själv och henne och totalt lever för det rus jag får av att skratta, högt, högt, med någon man vet älskar en oändligt, trots alla ens imperfektioner. She's the only one I really can trust loves me, and that's like the best thing in the entire world. Och att jag då blir väldigt osocial mot andra är ändå rätt berättigat. Det är under de här korta dagarna med henne hos mig som gör att jag bara kan få vara med henne, bara henne, ingen annan. Hon är min, jag är hennes, vi är de där skitjobbiga brudarna som skriker högt, utan att bry sig om vad alla tänker om oss, vi är de som skrattar högst och länge, så länge att alla får lust att skrika åt oss att hålla tyst. Och jag älskar det. Älskar det, älskar det, älskar det. Det finns ingen känsla i världen som slår att vara så hemma som man är med en enda person.
Trots att jag ibland är väldigt orolig för att hon ska vara någon annan, för att vi inte ska vara lika bra överens när vi är tillsammans, så försvinner de känslorna ganska fort. Hon klandrar mig inte om jag inte är på topp, hon kallar mig inte tråkig för att jag inte skrattar hela tiden, hon kallar mig inte mano när jag gör det. Hon dömmer mig inte, jag dömmer inte henne, trots att vi båda är så jävla fucked up att det är sjukt. Seriously though, there's no-one in this world who are as screwed as we are. Vi har båda så många ärr och vi är båda så otroligt trasiga att vi knappt kan röra på oss. Vi kan knappt älska någon annan än oss själva. Och vi fattar varandra, vi gör det. Ingen annan kan förstå det vi har. Ni tror att ni gör det, kanske möjligtvis, men det är omöjligt, för det går inte att beskriva, inte med ord i något språk i hela universum. Inte ens Gud kan förklara det. And you're kidding yourselves if you think I'm gonna spend time with you when she's here, and you're kidding yourselves if you think there's any way you can understand oss.
Jag låter väldigt bitter. Men som jag skrev så är det för att Ree är här. Nej, jag är inte bitter för att hon är här, jag är bitter för att jag i grund och botten är en väldigt bitter människa. Dvärgen-bitter, nästan. Och det är med Ree som jag verkligen är mig själv. If you want to know me, spend time with me when I'm with Ree. If that's even possible, when I try to hide away from the world when I've finally got my twin here with me.
Jag vet inte. Men så är det. Saknar ni mig så får ni överleva. Det här är min tid - vår tid. Ni får klara er utan. And you know I love you. But right now, I love myself and Ree more than I'll ever love anybody else. Even God. And that's freakin' huge!
God bless, though.
En effekt av att ha sin Tvilling hos sig är att man blir sig själv. Hon för fram mina bra sidor, men främst drar hon fram det värsta i mig. Jag blir ohyfsad, otrevlig och framför allt elak mot folk som inte är hon och jag går upp i mig själv och henne och totalt lever för det rus jag får av att skratta, högt, högt, med någon man vet älskar en oändligt, trots alla ens imperfektioner. She's the only one I really can trust loves me, and that's like the best thing in the entire world. Och att jag då blir väldigt osocial mot andra är ändå rätt berättigat. Det är under de här korta dagarna med henne hos mig som gör att jag bara kan få vara med henne, bara henne, ingen annan. Hon är min, jag är hennes, vi är de där skitjobbiga brudarna som skriker högt, utan att bry sig om vad alla tänker om oss, vi är de som skrattar högst och länge, så länge att alla får lust att skrika åt oss att hålla tyst. Och jag älskar det. Älskar det, älskar det, älskar det. Det finns ingen känsla i världen som slår att vara så hemma som man är med en enda person.
Trots att jag ibland är väldigt orolig för att hon ska vara någon annan, för att vi inte ska vara lika bra överens när vi är tillsammans, så försvinner de känslorna ganska fort. Hon klandrar mig inte om jag inte är på topp, hon kallar mig inte tråkig för att jag inte skrattar hela tiden, hon kallar mig inte mano när jag gör det. Hon dömmer mig inte, jag dömmer inte henne, trots att vi båda är så jävla fucked up att det är sjukt. Seriously though, there's no-one in this world who are as screwed as we are. Vi har båda så många ärr och vi är båda så otroligt trasiga att vi knappt kan röra på oss. Vi kan knappt älska någon annan än oss själva. Och vi fattar varandra, vi gör det. Ingen annan kan förstå det vi har. Ni tror att ni gör det, kanske möjligtvis, men det är omöjligt, för det går inte att beskriva, inte med ord i något språk i hela universum. Inte ens Gud kan förklara det. And you're kidding yourselves if you think I'm gonna spend time with you when she's here, and you're kidding yourselves if you think there's any way you can understand oss.
Jag låter väldigt bitter. Men som jag skrev så är det för att Ree är här. Nej, jag är inte bitter för att hon är här, jag är bitter för att jag i grund och botten är en väldigt bitter människa. Dvärgen-bitter, nästan. Och det är med Ree som jag verkligen är mig själv. If you want to know me, spend time with me when I'm with Ree. If that's even possible, when I try to hide away from the world when I've finally got my twin here with me.
Jag vet inte. Men så är det. Saknar ni mig så får ni överleva. Det här är min tid - vår tid. Ni får klara er utan. And you know I love you. But right now, I love myself and Ree more than I'll ever love anybody else. Even God. And that's freakin' huge!
God bless, though.
Kommentarer
Trackback
