The secret reason as to why Ariana craves physical intimacy:
(Although it should be quite obvious. It's not that hard to figure out.)
Okey, jag kommer nu att avslöja en liten hemlighet som kommer att förklara så mycket om mig, och förhoppningsvis leda till att ni förstår varför jag är som jag är. Fast ordet "hemlighet" är egentligen ganska vilseledande. "Hemligheten" är inte precis hemlig; den är ganska uppenbar, om man bara tänker efter och drar logiska slutsatser. Men det var det enda ord jag kunde komma på.
"Hemligheten" bakom varför jag 1) älskar att vara fysiskt nära folk, 2) kräver kramar, 3) är allmänt mysig och 4) inte riktigt vet vart jag ska dra gränsen, är något så enkelt som att det får mig att må bra. Jag mår av någon konstig anledning, som egentligen inte är speciellt konstig, väldigt bra när någon håller om mig. Och ja, jag har dåligt självförtroende. Och ja, jag har lätt för att känna mig ensam. Och ja, jag behöver bekräftelse, och jag känner mig sällan trygg i mig själv, eller trygg i allmänhet. Och ja, jag är mån om min frihet och självständighet, och jag hatar att bli påträngd, men jag tycker ändå om att känna mig beskyddad med jämna mellanrum. Och ja, jag är helt säker på att det är anledningen till att jag mår så bra av att någon lägger armen om mig.
Och det där med att inte veta vart jag ska dra gränsen? Det har att göra med hur bra jag mår. Ju bättre jag mår, ju lättare är det för mig att hålla mig på "rätt sida av linjen", så att säga. Eller rättare sagt; ju bättre jag mår, ju lättare är det för mig att skapa mig en uppfattning om vad som ÄR rätt sida av linjen. För när jag mår dåligt slutar jag på något sätt bry mig om det. Ju sämre jag mår, ju mer sjunker min moral; eller ju mindre bryr jag mig om den moral som jag innerst inne fortfarande har, oavsett hur dåligt jag mår. Det där med acceptabelt och inte acceptabelt glöms bort och jag blir oförsiktig. Och oförsiktig innebär att jag inte bryr mig om jag sårar mig själv. Eller om jag sårar andra. Och ofta sårar jag faktiskt mig själv när jag går över gränsen och min moral hinner ikapp igen; för då inser jag hur skyldig jag känner mig. Och skuldkänslor blandat med andras dömande blickar?
Jag hatar att känna mig billig. Men jag har nog inte brytt mig om vart gränsen går på ett bra jävla tag.
Sen förstås. Sen finns det människor som jag vill vara nära bara för att jag helt enkelt tycker om dem så mycket.
Det är inte mer komplicerat än så.
Sincerely Yours,
Okey, jag kommer nu att avslöja en liten hemlighet som kommer att förklara så mycket om mig, och förhoppningsvis leda till att ni förstår varför jag är som jag är. Fast ordet "hemlighet" är egentligen ganska vilseledande. "Hemligheten" är inte precis hemlig; den är ganska uppenbar, om man bara tänker efter och drar logiska slutsatser. Men det var det enda ord jag kunde komma på.
"Hemligheten" bakom varför jag 1) älskar att vara fysiskt nära folk, 2) kräver kramar, 3) är allmänt mysig och 4) inte riktigt vet vart jag ska dra gränsen, är något så enkelt som att det får mig att må bra. Jag mår av någon konstig anledning, som egentligen inte är speciellt konstig, väldigt bra när någon håller om mig. Och ja, jag har dåligt självförtroende. Och ja, jag har lätt för att känna mig ensam. Och ja, jag behöver bekräftelse, och jag känner mig sällan trygg i mig själv, eller trygg i allmänhet. Och ja, jag är mån om min frihet och självständighet, och jag hatar att bli påträngd, men jag tycker ändå om att känna mig beskyddad med jämna mellanrum. Och ja, jag är helt säker på att det är anledningen till att jag mår så bra av att någon lägger armen om mig.
Och det där med att inte veta vart jag ska dra gränsen? Det har att göra med hur bra jag mår. Ju bättre jag mår, ju lättare är det för mig att hålla mig på "rätt sida av linjen", så att säga. Eller rättare sagt; ju bättre jag mår, ju lättare är det för mig att skapa mig en uppfattning om vad som ÄR rätt sida av linjen. För när jag mår dåligt slutar jag på något sätt bry mig om det. Ju sämre jag mår, ju mer sjunker min moral; eller ju mindre bryr jag mig om den moral som jag innerst inne fortfarande har, oavsett hur dåligt jag mår. Det där med acceptabelt och inte acceptabelt glöms bort och jag blir oförsiktig. Och oförsiktig innebär att jag inte bryr mig om jag sårar mig själv. Eller om jag sårar andra. Och ofta sårar jag faktiskt mig själv när jag går över gränsen och min moral hinner ikapp igen; för då inser jag hur skyldig jag känner mig. Och skuldkänslor blandat med andras dömande blickar?
Jag hatar att känna mig billig. Men jag har nog inte brytt mig om vart gränsen går på ett bra jävla tag.
Sen förstås. Sen finns det människor som jag vill vara nära bara för att jag helt enkelt tycker om dem så mycket.
Det är inte mer komplicerat än så.
Sincerely Yours,
Kommentarer
Trackback
