Sitting, Waiting, Wishing - the Stockholm version.
I gave your friends all a chance
Putting up with them wasn't worth never having you
Kom på att Dania hade laddat upp Sitting, Waiting, Wishing här för ett tag sen, och ärligt talat känns den låten relativt aktuell även för 08. Jag har lyssnat på den ett par gånger sedan jag kom hem; det finns inte en endaste mening som inte passar mig, någon av mina vänner eller vad som verkar vara vår situation i allmänhet. Jag föreslår att ni letar upp det inlägget (jag orkade nämligen inte vara duktig som Tvilling och länka) om ni inte känner till låten. Och om ni inte känner till låten - vart FAN har ni varit?
Det har gått en vecka sen min hjärna på riktigt började gå på högvarv, och ärligt talat tror jag inte att den sen dess har lagt av; allting, nästan allting har ifrågasatts, diskuterats, analyserats och funderats över. Mina nyårslöften, och hur jag inte hållit ett endaste utav dem under den här första månaden. Hur jag under sagd månad har känt mig mer eller mindre distanserad ifrån det mesta. Sen finns ju ordet ensam, men här inte nödvändigtvis i negativ bemärkelse - det är klart att "ensam" har en viss klang, men det är just för att jag avskyr att vara det. Men den här ensamheten är av en annan typ; den har gått ifrån ofrivillig till självvald, och den innebär i slutändan att jag försöker stå på mina egna ben. Och en stor del av att stå på mina egna ben är:
Vem är jag? Hur är jag? Varför är jag?
Vad vill jag? Vad behöver jag? Vad måste jag?
Behöver jag veta det här överhuvudtaget?
... Och jag har kommit fram till att nej, det finns vissa saker som jag kan vänta med att lista ut. Framtiden är en av dem. Framtiden är för mig ett stort, vitt papper; blankt, obestämt. Däremot känns det, och det har också varit, viktigare för mig att bestämma mig för att det kommer en närmaste framtid. Att finna vart mitt förflutna passar in i den framtiden - oavsett hur den ser ut. Att hitta en lösning där det som hänt inte står i vägen för det som händer eller kan hända; att det som ska hända inte påverkas alltför negativt av saker jag ändå inte kan göra något åt. Och det har varit lite svårare. Och det är fortfarande svårt. Och det har lett till att jag vänt ryggen åt saker jag alltid trott på; saker jag tagit för givet, för självklara och sanna, speciellt om mig själv. Och saker som andra har sagt och jag har förnekat är sådant som jag istället har börjat överväga. Och det är... Krossande, att kritisera sina mest fundementala värderingar. Men nödvändigt. Jag vet ju att jag kommer att hitta rätt tillslut.
Det var när en kompis till mig påpekade att jag säger meningen "Jag höll på att få ett sammanbrott" väldigt ofta nu för tiden som det verkligen slog mig att... Jävlar, jag har faktiskt nästan brutit ihop totalt. Och jag blev lite ställd av bilden jag måste ha gett andra människor av mig själv på sistone. Svängig är ett ord jag skulle använt. Oförutsägbar är ett annat. Och deprimerad. Jag måste verkligen verka så otroligt deprimerad? Trots att jag ironiskt nog inte är särskilt ledsen, egentligen. Jag låter ibland ledsen och jag pratar om saker på ett väldigt ledsamt sätt men jag skulle ändå inte kalla mig själv ledsen. Förvisso, jag slås regelbundet av en slags "deppattacker", till synes oprovocerade ögonblick av intensiv sorg. Men de varar bara några minuter eller högst en timme. Och mellan de mår jag inte särskilt dåligt. Största delen av tiden är jag faktiskt neutral eller till och med likgiltig. Och det är sånt som får mig att känna något - även om det är smärta - som jag verkligen uppskattar och längtar efter. Ärligt talat är det oftast saker som gör mig lite irriterad, förbannad eller besviken; men som gör mig levande. Att känna mig levande gör mig lycklig.
Nu tvekar jag över om jag bör publicera det här eller inte. Jag tänker efter, är påväg att fega ur men bestämmer mig för att nej, jag har faktiskt ingenting att förlora. Det här är kanske det sannaste, mest äkta jag skrivit - och faktum är ju att det förvånar mig att folk som träffar mig varje dag ser mig på ett sätt som är så långt ifrån sanningen att det nästan är skrattretande.
Keep building me up
Then shooting me down
Well, I'm already down
Sincerely Yours,
Putting up with them wasn't worth never having you
Kom på att Dania hade laddat upp Sitting, Waiting, Wishing här för ett tag sen, och ärligt talat känns den låten relativt aktuell även för 08. Jag har lyssnat på den ett par gånger sedan jag kom hem; det finns inte en endaste mening som inte passar mig, någon av mina vänner eller vad som verkar vara vår situation i allmänhet. Jag föreslår att ni letar upp det inlägget (jag orkade nämligen inte vara duktig som Tvilling och länka) om ni inte känner till låten. Och om ni inte känner till låten - vart FAN har ni varit?
Det har gått en vecka sen min hjärna på riktigt började gå på högvarv, och ärligt talat tror jag inte att den sen dess har lagt av; allting, nästan allting har ifrågasatts, diskuterats, analyserats och funderats över. Mina nyårslöften, och hur jag inte hållit ett endaste utav dem under den här första månaden. Hur jag under sagd månad har känt mig mer eller mindre distanserad ifrån det mesta. Sen finns ju ordet ensam, men här inte nödvändigtvis i negativ bemärkelse - det är klart att "ensam" har en viss klang, men det är just för att jag avskyr att vara det. Men den här ensamheten är av en annan typ; den har gått ifrån ofrivillig till självvald, och den innebär i slutändan att jag försöker stå på mina egna ben. Och en stor del av att stå på mina egna ben är:
Vem är jag? Hur är jag? Varför är jag?
Vad vill jag? Vad behöver jag? Vad måste jag?
Behöver jag veta det här överhuvudtaget?
... Och jag har kommit fram till att nej, det finns vissa saker som jag kan vänta med att lista ut. Framtiden är en av dem. Framtiden är för mig ett stort, vitt papper; blankt, obestämt. Däremot känns det, och det har också varit, viktigare för mig att bestämma mig för att det kommer en närmaste framtid. Att finna vart mitt förflutna passar in i den framtiden - oavsett hur den ser ut. Att hitta en lösning där det som hänt inte står i vägen för det som händer eller kan hända; att det som ska hända inte påverkas alltför negativt av saker jag ändå inte kan göra något åt. Och det har varit lite svårare. Och det är fortfarande svårt. Och det har lett till att jag vänt ryggen åt saker jag alltid trott på; saker jag tagit för givet, för självklara och sanna, speciellt om mig själv. Och saker som andra har sagt och jag har förnekat är sådant som jag istället har börjat överväga. Och det är... Krossande, att kritisera sina mest fundementala värderingar. Men nödvändigt. Jag vet ju att jag kommer att hitta rätt tillslut.
Det var när en kompis till mig påpekade att jag säger meningen "Jag höll på att få ett sammanbrott" väldigt ofta nu för tiden som det verkligen slog mig att... Jävlar, jag har faktiskt nästan brutit ihop totalt. Och jag blev lite ställd av bilden jag måste ha gett andra människor av mig själv på sistone. Svängig är ett ord jag skulle använt. Oförutsägbar är ett annat. Och deprimerad. Jag måste verkligen verka så otroligt deprimerad? Trots att jag ironiskt nog inte är särskilt ledsen, egentligen. Jag låter ibland ledsen och jag pratar om saker på ett väldigt ledsamt sätt men jag skulle ändå inte kalla mig själv ledsen. Förvisso, jag slås regelbundet av en slags "deppattacker", till synes oprovocerade ögonblick av intensiv sorg. Men de varar bara några minuter eller högst en timme. Och mellan de mår jag inte särskilt dåligt. Största delen av tiden är jag faktiskt neutral eller till och med likgiltig. Och det är sånt som får mig att känna något - även om det är smärta - som jag verkligen uppskattar och längtar efter. Ärligt talat är det oftast saker som gör mig lite irriterad, förbannad eller besviken; men som gör mig levande. Att känna mig levande gör mig lycklig.
Nu tvekar jag över om jag bör publicera det här eller inte. Jag tänker efter, är påväg att fega ur men bestämmer mig för att nej, jag har faktiskt ingenting att förlora. Det här är kanske det sannaste, mest äkta jag skrivit - och faktum är ju att det förvånar mig att folk som träffar mig varje dag ser mig på ett sätt som är så långt ifrån sanningen att det nästan är skrattretande.
Keep building me up
Then shooting me down
Well, I'm already down
Sincerely Yours,
Kommentarer
Trackback
