hyperaktivitet

Det är 01.14 när jag börjar skriva det här, och under den tiden som jag har varit hemma (cirka två timmar) har jag laddat upp bilder på BDB, läst folks bloggar och lyssnat på Over You med Daughtry på repeat. I dessa två timmar har jag också konstant undrat varför det känns som att jag vill gråta. Och i så fall varför jag inte bara kan låta tårarna rinna nerför kinderna; för de gör ju aldrig det, jag gråter aldrig när jag verkligen vill. Just nu sitter jag här i min säng och har världens lust att bara böla mig själv till sömns och jag har ingen aning om varför jag vänder mig till min blogg av alla ställen och medger detta.

Jag hatar den här hopplösa känslan. Och mest av allt hatar jag att jag inte vet vart den kommer ifrån. Att inte förstå ångesten. Att återfinna den här nivån av ensamhet där det känns som att jag inte kan prata med någon om det jag tänker på.

Någon måste jag ju kunna prata med. Så jag vet inte varför jag bloggar istället.

Sincerely Yours,