hyperaktivitet

Burnin' med Cue är min drog för tillfället. Det är Dania's fel!

Nu är jag hemma efter en femdagarsvistelse i Skövde.  När jag sätter sig på tåget hem tar en viss... Tomhet över, medan jag lämnar stationen. Att åka ifrån Skövde, att åka ifrån Dania, är som att åka ifrån en del av mig själv. Det är att åka ifrån en plats där jag bara är; där jag är jag, där jag inte ursäktar mig för att jag är jag. Jag slutar försöka vara perfekt och bara låter mig själv begå fåniga misstag - säga fel saker, vara helt korkad, och fullständigt störd - för det är bara Dania jag kan vara den sidan av mig själv med. Det är bara med Dania som jag kan sluta försöka vara någon och bara vara ingen. Ingen speciell, samtidigt som jag är hundra gånger mer speciell bara för att jag vet, att Ingen är Någon för henne. Och det är en frihet. Och det är en lättnad.

Jag känner mig ovanligt hemma i Skövde och hos Dania, med tanke på att jag vet att Stockholm är mitt hem, och att det är här jag hör hemma. För visst känns det ledsamt att åka ifrån henne och allting som kommer av att vara med henne. Men samtidigt vet jag ju att jag kommer hem. Jag blir glad när jag ser bekanta gator. Jag blir glad av att åka tunnelbana igen. Av att sova i min säng, gå runt i min lägenhet, vara med min mamma och träffa mina andra vänner igen. Att vara i Skövde och att vara i Stockholm; båda två är att vara hemma. Det är bara två olika känslor av "hem". Och det är så det är och så det alltid har varit. Genom att ta en paus ifrån mig själv blir jag... Mig själv, igen.

Att vara borta ifrån Stockholm får ju mig på ett sätt att inse hur mycket jag älskar den här staden.

Sincerely Yours,