hyperaktivitet

Det är sjukt hur mycket skillnad den kan vara mellan två platser. Man lämnade värmen som böljade in över staden, alla vänner och hemma bakom sig, åkte bil i fjorton (eller ja, det blev ju närmare tretton) timmar och hamnade i... Snö. Vintern. Det är april och det är vinter. Visst, det var jag ju beredd på. Jag var ju beredd på att det skulle vara snö, tror jag. Jag packade i alla fall för det (tack och lov för det). Men ändå, att komma hit, att se granar och tallar som gnistrar av snö, att se ett mjukt, fluffigt täcke av snö över hela marken, meterhöga snöhögar som gör så att man har lust att vara fem år igen - det är underbart. Lite surrealistiskt. För i Skövde har det inte varit en riktig vinter. Jag vet, jag vet, "det var ju snö då och då, skitjobbigt, slask!". Men det är ingen riktig vinter. En riktig vinter är det här, snö snö snö överallt, så att man kan spy på det. Står man still för länge så blir man själv gjord av snö, bilen fryser fast i marken, täcks av snö. Snö, snö, snö. Det är en riktig vinter, och visst, jag har längtat efter våren och jag har velat ha värme och så, men nu när jag är här så skulle jag inte kunna tänka mig något annat. Jag har sett Norrland förr - på sommaren. Men inte såhär, inte täckt av snö, full av liv, samtidigt som hela världen är i en slags mjuk dvala, en sömn som inte kommer att ta slut innan snön har smält bort. Det är som att sova, men att vara vaken. Som att vandra omkring i en dröm, som känns som en verklighet. Sedan är ju Norrlänningar lite to die for, också. Skön dialekt, människor härdade av kylan (jag såg en kille som gick i shorts, t-shirt och tunn vårjacka och såg definitivt inte ut att frysa), människor som ser lite konstigt på en för att man inte har mössa på sig, för att man kryssar förbi snöhögar istället för att gå rakt igenom. Allt med oss skriker TURISTER, men det gör ingenting, jag trivs såhär. På bilresan "hem" (Skellefteå) från Nolsjö (där Heikki ska tävla i SM i pimpelfiske imorgon) såg mamma en varg. Att vara nära naturen gör mig lycklig. JAG är lycklig. För nu, äntligen, är jag långt borta och jag kan andas igen, bara vara en stund, låtsas som om det inte spelar någon roll om jag stannar här förevigt. Även om jag saknar Oscar. Även om jag är lite grinig för att jag inte har sovit ordentligt och för att jag har ont i nacken och huvudet. Det spelar ingen roll, jag är i friheten. En frihet som inte kommer att ta slut på elva dagar. Elva dagar, sedan kommer jag hem igen. Med ny energi, frisk och lycklig. Det är i alla fall målet nu.
På tal om mål, så har mamma precis lagat middag, så jag ska gå och äta :>

Puss och kram,
God bless,