hyperaktivitet

Det intressanta med att existera i en bubbla är att ens tidsuppfattning blir helt... Störd. Det känns som att tiden står still samtidigt som det känns som att ett dygn är flera år (jag skulle kunna svära på att det gått mer än tre dagar sen 9 april...). Man finns liksom inte på samma plan som alla andra. Man vet inte om man vågar finnas på samma plan som vanligt folk. Men man vet också att så fort man kliver ur sina lilla bubbla så kommer livet att fortsätta, tiden kommer att passera som vanligt och man kommer att hitta tillbaka till sin plats, sig själv. Och jag vet att bubblan spricker nångång nästa vecka. Förhoppsningsvis tisdag.

Så snart som möjligt, helst. Jag vill hitta tillbaka till mitt liv så snart som möjligt.

Sincerely Yours,