Yeah? So?
I'm deeply bothered by your notion that I even care,
and even more by the fact that I evidently do...
Jaha. Det var det. Och?
Alltså, jag finner det förjävligt svårt att skriva något positivt här. Jag ville det, när jag satte på datorn och öppnade internet. Jag ville verkligen ha något glatt och typ uppmuntrande att dela med mig av.
Men jag har inget. Inget, förutom att det är 49 dagar kvar nu. Vilket är det bästa jag har just nu. <3
Att vara likgiltig mot allting som händer en är överskattat. Jag vet, att när det gör som mest ont, när man är som mest ledsen, när man blivit som mest sårad, önskar man ingenting annat än att det ska gå bort. Att man inte ska känna nånting. Och det finns inget i hela världen man hellre skulle vilja ha än det.
Det finns inget i hela världen jag hellre skulle vilja ha än ett normalt känsloliv.
För seriöst, det här kan inte kallas ett normalt känsloliv. Jag vet inte ens om jag kan kalla det ett känsloliv. Jag är glad, jag är ledsen, jag är arg, jag är irriterad - och jag vet om att jag är det - men jag kan inte känna det. Det känns inte, ingenstans. Det är bara tomt. Ett eko, ett vakuum, tomhet. Och hela tiden ligger det där och trycker bakom mina så kallade emotioner. Oavsett hur bra jag mår. Oavsett hur dåligt jag mår. Det bara ligger där, och trycker, och finns, och när som helst utan att jag är det minsta förberedd på det så brister allt. Och jag faller. Och jag slår i, hårt. Och det känns inte. För jag kan för en sekund inte få mig själv att bry mig om att jag ligger där igen. Igen, för miljonte gången.
Shot down by strangers who's glances can cripple the heart and devour the soul.
Jag känner efter, och jag finner, nånstans i mitt medvetande, att det gör ont. Att jag inte är ett dugg avklippt ifrån världen. Att det som händer omkring fortfarande kan beröra mig. Men det når ändå inte fram. Det finns en distans. Det finns en likgiltighet. Det finns ett: "Jaha, det var det. Och?" Ja, och?
Och om jag är så ensam att ensamheten är påtaglig?
Det spelar ingen roll. Jag kan inte få det att spela den minsta roll längre.
Jag är så blasé mot allting.
and even more by the fact that I evidently do...
Jaha. Det var det. Och?
Alltså, jag finner det förjävligt svårt att skriva något positivt här. Jag ville det, när jag satte på datorn och öppnade internet. Jag ville verkligen ha något glatt och typ uppmuntrande att dela med mig av.
Men jag har inget. Inget, förutom att det är 49 dagar kvar nu. Vilket är det bästa jag har just nu. <3
Att vara likgiltig mot allting som händer en är överskattat. Jag vet, att när det gör som mest ont, när man är som mest ledsen, när man blivit som mest sårad, önskar man ingenting annat än att det ska gå bort. Att man inte ska känna nånting. Och det finns inget i hela världen man hellre skulle vilja ha än det.
Det finns inget i hela världen jag hellre skulle vilja ha än ett normalt känsloliv.
För seriöst, det här kan inte kallas ett normalt känsloliv. Jag vet inte ens om jag kan kalla det ett känsloliv. Jag är glad, jag är ledsen, jag är arg, jag är irriterad - och jag vet om att jag är det - men jag kan inte känna det. Det känns inte, ingenstans. Det är bara tomt. Ett eko, ett vakuum, tomhet. Och hela tiden ligger det där och trycker bakom mina så kallade emotioner. Oavsett hur bra jag mår. Oavsett hur dåligt jag mår. Det bara ligger där, och trycker, och finns, och när som helst utan att jag är det minsta förberedd på det så brister allt. Och jag faller. Och jag slår i, hårt. Och det känns inte. För jag kan för en sekund inte få mig själv att bry mig om att jag ligger där igen. Igen, för miljonte gången.
Shot down by strangers who's glances can cripple the heart and devour the soul.
Jag känner efter, och jag finner, nånstans i mitt medvetande, att det gör ont. Att jag inte är ett dugg avklippt ifrån världen. Att det som händer omkring fortfarande kan beröra mig. Men det når ändå inte fram. Det finns en distans. Det finns en likgiltighet. Det finns ett: "Jaha, det var det. Och?" Ja, och?
Och om jag är så ensam att ensamheten är påtaglig?
Det spelar ingen roll. Jag kan inte få det att spela den minsta roll längre.
Jag är så blasé mot allting.
Kommentarer
Trackback
