Vart tog tiden vägen?
(As requested from my sunshine.)
Tid är ett oerhört luddigt begrepp. Vad är tid? Finns tid? Och i så fall, när den så kallade tiden nu går, hur vet man om den går snabbt eller långsamt? Och hur ska vi göra för att utnyttja den på bästa sätt?
Jag vet inte. Ibland känns det som att varje sekund är en evighet - på en minut hinner liksom flera evigheter gå innan den tar slut och en ny rad evigheter börjar. Och samtidigt flyger timmarna förbi, och man undrar vad det är man gör med sina dagar egentligen; det händer saker hela tiden men när man ser tillbaka känns det inte som att något har hänt alls. Det är som att hela världen rör sig i fast-forward och man själv lunkar brevid i en jämnförelsevis snigelaktig takt. Ändå är det inte dem som stressar.
Det sägs ju att det bästa sättet att spara tid är att spendera den.
Och man gör ju inget, när man tittar på vid sidlinjen. Allting går så extremt långsamt. Man har all tid i världen. Och ändå står man bara där och mår sämre för att man inte bidrar med något produktivt.
Och ju sämre man mår, ju långsammare går tiden, och ju mindre lust får man att göra saker.
Och ju mindre man får gjort, ju mer måste man göra, och ju sämre mår man; igen.
Det känns inte som att jag får något gjort. Det känns inte som det jag faktiskt får gjort ens blir bra - och då kunde jag lika gärna ha struntat i att göra det från första början. Fast, samtidigt som jag blir irriterad på mig själv för att jag inte kan röra mig framåt, blir jag ännu mer irriterad för att jag helt enkelt inte kan få mig själv att ens bry mig att jag inte rör mig framåt. Det är som att jag tänker: Jaha? Och?
Det är bara ett enda stort "Jaha? Och?" över allting.
Men samtidigt går saker och ting rätt bra för mig. Alltså, de går inte dåligt, liksom - inte ens det som brukar gå stuprakt neråt går dåligt. Det kan också ha att göra med att jag trodde att allting med Skolan var helt hopplöst och att det hela skulle fara käpprakt åt helvete. Jag blev positivt överaskad där.
Det här blev ett oerhört negativt inlägg x_X Det var inte meningen att det skulle bli det. Jag menade verkligen inte det på ett negativt sätt o_O Jag menade bara... Äsch. Sanningen är som en regnbåge.
Sincerely Yours,
Tid är ett oerhört luddigt begrepp. Vad är tid? Finns tid? Och i så fall, när den så kallade tiden nu går, hur vet man om den går snabbt eller långsamt? Och hur ska vi göra för att utnyttja den på bästa sätt?
Jag vet inte. Ibland känns det som att varje sekund är en evighet - på en minut hinner liksom flera evigheter gå innan den tar slut och en ny rad evigheter börjar. Och samtidigt flyger timmarna förbi, och man undrar vad det är man gör med sina dagar egentligen; det händer saker hela tiden men när man ser tillbaka känns det inte som att något har hänt alls. Det är som att hela världen rör sig i fast-forward och man själv lunkar brevid i en jämnförelsevis snigelaktig takt. Ändå är det inte dem som stressar.
Det sägs ju att det bästa sättet att spara tid är att spendera den.
Och man gör ju inget, när man tittar på vid sidlinjen. Allting går så extremt långsamt. Man har all tid i världen. Och ändå står man bara där och mår sämre för att man inte bidrar med något produktivt.
Och ju sämre man mår, ju långsammare går tiden, och ju mindre lust får man att göra saker.
Och ju mindre man får gjort, ju mer måste man göra, och ju sämre mår man; igen.
Det känns inte som att jag får något gjort. Det känns inte som det jag faktiskt får gjort ens blir bra - och då kunde jag lika gärna ha struntat i att göra det från första början. Fast, samtidigt som jag blir irriterad på mig själv för att jag inte kan röra mig framåt, blir jag ännu mer irriterad för att jag helt enkelt inte kan få mig själv att ens bry mig att jag inte rör mig framåt. Det är som att jag tänker: Jaha? Och?
Det är bara ett enda stort "Jaha? Och?" över allting.
Men samtidigt går saker och ting rätt bra för mig. Alltså, de går inte dåligt, liksom - inte ens det som brukar gå stuprakt neråt går dåligt. Det kan också ha att göra med att jag trodde att allting med Skolan var helt hopplöst och att det hela skulle fara käpprakt åt helvete. Jag blev positivt överaskad där.
Det här blev ett oerhört negativt inlägg x_X Det var inte meningen att det skulle bli det. Jag menade verkligen inte det på ett negativt sätt o_O Jag menade bara... Äsch. Sanningen är som en regnbåge.
Sincerely Yours,
Kommentarer
Trackback
