hyperaktivitet

Duns ja, det var väl så det var och det är väl så det låter. Jag har legat på botten ganska länge, men jag kan fortfarande höra dunsen. Typ, gammal liknelse, men whatev, vi fattar ju och det är ju det som är meningen. Det är ju därför vi har det här, för att hålla koll på varandra.

Och just nu känns det inte. Det har inte känts på länge. Eller nu ljög jag, igår var jag lite glad och så hade jag lite ångest på kvällen (jag gick och la mig vid två och det var för att mamma tvingade mig) för att jag inte hade läst alla kapitel på IMW och inte visste hur det skulle gå för Harry när Severus fick amnesia (*hjärnsläppförsvenska*) och förträngde hela deras relation typ. Men det är väl det som krävs för att jag ska känna igen, det är därför jag älskar att läsa.

Men nu kanske jag ljög igen. Jag vet inte. Känner jag? Jag vet att jag borde vara glad för att Oscar loggade in och går på om hur mycket han saknar mig och hur det är surt att vi inte har hört av varandra. Jag hade ju faktiskt trott att han glömt bort mig, att jag inte spelar någon roll längre. Så jag borde ju vara glad. Men det enda jag tänkte när han skrev "Jag saknar dig så mycket" var "Gör du verkligen det?". Är det inte dags att han börjar leta efter den han är ämnad till att vara med? Är det inte dags att vi ger upp? Hade han inte redan gett upp?

Men jag vet, jag är för egoistisk för att låta honom gå just nu. Han ger mig trots allt något mer som distraherar från tomheten. Han gör mig trots allt mindre ensam, han till och med gör mig glad, på gränsen till lycklig. Och jag inbillar mig själv att jag förtjänar det, att jag förtjänar att vara lycklig. Och det hjälper inte att Stor i Japan går på TV och visar alla fina ställen jag har varit på. Som visar alla ställen där jag faktiskt kände mig glad. Som visar den enda platsen som fått mig att känna mig som att det var värt fem år att arbeta med lego, för känslan av chock av att verkligen ha lyckats. Världsmästare liksom. Och det var ju trots allt det som började glädjen över Oscar.

Men nu gräver jag ner mig igen. Jag ska nog vara glad över det faktum att Oscar faktiskt tänker på mig. Jag kanske borde vara glad över det faktum att nej, jag är inte ensam, jag gör mig det och kan välja att sluta om jag pallar och om jag vill.

Fast ibland är det ju faktiskt skönt att få vara ensam med sina tankar som sällskap. Även om tankarna gång på gång upprepar hur värdelös man är. Tur att Gud inte lyssnar på mig, annars hade jag varit dödsdömd. Och nej, jag tänker inte ta hänsyn till att folk har dött i mina blogginlägg. Det kanske låter bittert och till och med elakt, men; lev med det, känn det, gå vidare. Gud ger er aldrig mer än vad ni kan hantera. Och just nu kan jag hantera det faktum att det där inne är helt jävla tyst.

God Bless You
(And once again, the attempts to put the /Dania-pic here fails. As everything else.)