Powerless to dictate my own moods.
Hur mår du, Ariana?
Jo, det är ganska bra. Jodå, helt okey. Trött, men vem är inte det?
Känner ni igen de där svaren? Det är nog det enda jag skulle svara på den frågan.
Vissa känslor kan bara inte klassificeras. Eller rättare sagt, vissa humör kan inte delas upp i känslor - glad, ledsen, arg, besviken - utan att det blir otroligt ensidigt. Och de flesta humör ("states of mind") är mer komplexa än så. Egentligen undrar jag varför man frågar bekanta man springer på i korridorerna hur det är eller hur de mår; man vet ju att svaret man får, oavsett om det är "Ganska bra", "Helt okey" eller "Sådär", är något förenklat och... Liksom, ofullständigt. Ibland kan det rent av vara en lögn.
Det är som en automatisk reflex, att svara på den där frågan; den ställs ju hela tiden.
Och det är en social norm att ställa den. En artighetssak, rent av - man frågar för att det är det man "ska" göra. Och man svarar på det sättet man "ska" svara på. Ingen vill veta hur det egentligen är och hur man egentligen mår och vad som egentligen händer. Ingen vill ha en uppsats; ingen vill ha en lång förklaring som förklararen själv knappt förstår. För ofta man förstår sina egna känslor till 100%.
Eller, jag vet inte. Kanske vill folk höra sanningen? Hur som helst brukar man oftast inte ge dem den.
Men hur mår du, Ariana? Egentligen? På riktigt?
Bara för att jag älskar den här texten.
Sincerely Yours,
Jo, det är ganska bra. Jodå, helt okey. Trött, men vem är inte det?
Känner ni igen de där svaren? Det är nog det enda jag skulle svara på den frågan.
Vissa känslor kan bara inte klassificeras. Eller rättare sagt, vissa humör kan inte delas upp i känslor - glad, ledsen, arg, besviken - utan att det blir otroligt ensidigt. Och de flesta humör ("states of mind") är mer komplexa än så. Egentligen undrar jag varför man frågar bekanta man springer på i korridorerna hur det är eller hur de mår; man vet ju att svaret man får, oavsett om det är "Ganska bra", "Helt okey" eller "Sådär", är något förenklat och... Liksom, ofullständigt. Ibland kan det rent av vara en lögn.
Det är som en automatisk reflex, att svara på den där frågan; den ställs ju hela tiden.
Och det är en social norm att ställa den. En artighetssak, rent av - man frågar för att det är det man "ska" göra. Och man svarar på det sättet man "ska" svara på. Ingen vill veta hur det egentligen är och hur man egentligen mår och vad som egentligen händer. Ingen vill ha en uppsats; ingen vill ha en lång förklaring som förklararen själv knappt förstår. För ofta man förstår sina egna känslor till 100%.
Eller, jag vet inte. Kanske vill folk höra sanningen? Hur som helst brukar man oftast inte ge dem den.
Men hur mår du, Ariana? Egentligen? På riktigt?
Jag vet inte, det känns som evigheter sen någon undrade.
Bara för att jag älskar den här texten.
Sincerely Yours,
Kommentarer
Trackback
