hyperaktivitet

Have Faith, säger man. Varje gång man ifrågasätter något i sitt liv. Always have faith.

Well, I have faith. I've always tried my best to have faith. Jag försöker att tro på något; på Kärlek, på Gud, på änglar, på mig själv... Jag gör det för att jag tror att man har ett behov. Att man måste.

Man måste tro på något, vad som helst, annars blir livet förbannat svårt att leva.

Och det är efter den filosofin som jag i grund och botten lever mitt liv. Att bara jag fortsätter hoppas så kommer det någon dag att bli bättre. Jag väntar på dagen då allt mitt väntande och allt mitt tålamod inför mitt väntade kommer att belöna sig; dagen då jag kommer att tacka mig själv för att jag aldrig gav upp. För jag gör ju inte det, till och med när jag säger att jag ska göra det. Jag ger bara aldrig upp.
Men för att citera: I need a sign. You told me to have faith, but I'm losing mine, and I need a sign.
Och egentligen vill jag inte behöva det, behöva en garanti att det funkar - att jag kommer att vakna någon dag och inse att de här oändliga åren äntligen tagit slut. Inte för att de här åren bara varit ett helvete; det har funnits bra tider, det har funnits riktigt bra tider. Det har också funnits riktigt dåliga tider. Det har funnits tillfällen då jag skrattat så mycket att jag gråtit och det har funnits tillfällen då jag gråtit så mycket att jag skrattat. Det har funnits allt, och en sak som alltid funnits (eller åtminstone alltid återkommit) är tron att det eventuellt kommer att bli så mycket bättre, så mycket mer. Det har varit som ett löfte att det snart blir min tur. Så småning om, bara jag fortsätter mot The Promised Land.
Jag vet inte hur länge jag kan gå utan att se en skylt som säger att jag går i rätt riktning.

Kanske letar jag på fel ställen. Kanske ser jag inte skyltarna, till och med när jag går rakt in i dem; rent fysiskt (jag är ju faktiskt så pass klantig) såväl som metaforiskt. Ibland fungerar det att bara vara lycklig för andras skull. Ibland fungerar det till och med att vara lycklig för påhittade karaktärers skull; eskapism, verklighetsflykt, är en av mina favoritsysselsättningar bara av den anledningen. Men ibland önskar jag att det fanns något mer... Konkret. Något påtagligt. Ja, jag älskar ordet påtagligt. Som...

Blicken som Du ger. Leendet som Du ler.
Det mjuka, omtänksamma tonfallet i Din röst,
Din sång, Ditt skratt, Din famn, Din tröst...

Jag vet inte. Men att ha dig, det får mig att för första gången på ett tag se Ljuset i slutet av Tunneln.
(Och, nej, det här är inte riktat mot någon speciell. Men det känns bra att låtsas som att det är det.)

Sincerely Yours,