hyperaktivitet

Loneliness is always looking for a friend
It found me once and it has been around since then
Loneliness is never waiting by the door
It sweeps right through and it will never be ignored

Loneliness knows everything I keep inside
My endless thought in the silence of the night

Aha, Westlife. <//3

Ja, Dania. Jag vet inte vad det är med dig och Bad Boys. Du har en dragning till elaka, känslokalla personer som innerst inne mår dåligt, känner oerhört mycket skuld och är ensamma själar - typ, eller?

Den tanken har också slagit mig. Att jag har en svaghet för konceptet Badass and Broken Soul.

Alltså, jag vet inte. Det är som att jag vill rädda folk för att de inte ber om att bli räddade, för att de osynligt, i tysthet, ropar på hjälp. Och att veta att jag bidrog med ett ljus i deras mörker är det enda som på något sätt... Känns, ibland. Det fyller ut en mening med min existens. En anledning att leva.
Att lyssna på deras kall och sträcka fram en hjälpande hand.
Ariana, ingen ser mig.
Ariana, ingen förstår.
Ariana, jag är ensam.
A compulsion to answer to their silent call.

Taget från ett Word-dokument (19/9):
Jag har ett ”Hero Complex” som gör att jag vill rädda folk i tid och otid. Jag vill rädda dig och jag vill att någonstans mitt bland allt mitt räddande så kommer jag att stanna upp och inse att du räddar mig med.

För jag tror att du behöver det. Jag tror att du behöver någon som ser dig som ingen annan ser dig. Jag tror att du vill, mer än något annat, att någon ska se dig på riktigt; att någon ska märka, att någon ska bry sig, att någon ska förstå. Att någon ska hjälpa dig ta tag i allt det där som du inte tar tag i – som att titta dig själv i spegeln och bara se det som du ärligt talat ser. För jag tror inte att du ser dig själv. Och jag tror inte att du vet vem du är. Och du är så rädd för att ta reda på det att du låter bli.
Jag tror inte att du litar på någon. Jag tror inte att du berättar för någon hur du mår, hur du verkligen mår, vad du verkligen känner, vad du egentligen tycker och tänker och vill. Jag tror inte att du avslöjar för någon vad dina största drömmar eller värsta rädslor är. Jag tror att du är för stolt och/eller för osäker för det. Jag tror att du vill vara självständig; fri från något som helst beroende eller behövande av någon annan än bara dig själv. Jag tror att du undviker att älska för att du undviker att bli sårad.
Jag tror att du aldrig högt vågar önska dig dina innersta önskningar. Jag tror inte ens att du vågar önska dem för dig själv. För om du inser att det enda du verkligen önskar är att någon kunde hitta dig bland all din ensamhet och märka utan att du visar, bry sig utan att du ber om det, förstå utan att du förklarar, och fortfarande vilja stanna – då kommer du att inse att du fortfarande är så ensam att ensamheten är påtaglig.

Och jag tror allt det här för att det jag nyss skrev lika gärna kunde ha handlat om mig.
Och när jag skrev det tror jag faktiskt att jag omedvetet satt och skrev om mig själv.
Och hela det här brevet är vad jag innerst inne skulle vilja att någon kände för mig.

Så går det när man skriver brev man aldrig kommer att skicka.

Sincerely Yours,