Jag vill inte sätta hela världen i brand, bara tända en liten eld i ditt hjärta.
Jag kom att tänka på en sak igår natt när jag inte kunde somna. Relationer, de är litegrann som kortspel. Man ges en hand. Har man tur är den bra, har man inte tur är den inte så bra; har man riktigt otur blir det förjävligt jobbigt att göra något bra utav den alls. Man har ett antal val och en del strategier att välja mellan. Ibland funkar det, ibland funkar det inte. Ibland är man helt bergsäker på att man kommer att vinna och sen överaskar motståndaren fullständigt. Ibland hade man ingen aning om hur man egentligen låg till. Och ibland, när man ser tillbaka på hur man spelade, ser man kristallklart hur man skulle ha gjort för att få det hela att sluta annorlunda. Och någonstans vet man att man visste det; att trots hur slumpmässigt allting verkar, trots hur många olika faktorer som spelar roll, som väger in, så fanns det någonstans en lösning som gick att nå. En lösning som man omöjligt kunde planera... Om man inte är riktigt skicklig.
Det här kanske låter, jag vet inte, manipulativt, men jag ser relationer väldigt mycket på det sättet; som två deltagare som turas om att spela de kort de har, under uppsikt av en väldans massa regler och ibland med en väldans massa fusk. Jag kan komma på mig själv med att tänka strategiskt när jag funderar över hur jag ska göra i en problematisk (alltså, till och med i en helt "felfri") relation. Jag försöker se vilken hand som vederbörande sitter med. Jag försöker förutspå vilka drag han eller hon tänker göra. Jag försöker, jag försöker hela tiden ligga ett steg före; att på något sätt ha ett slags övertag. Eller, för att vara helt exakt, att aldrig någonsin ligga i underläge. Och har man väl tränat sig på att se förhållanden som kortspel blir det ibland så himla tydligt precis hur de är uppbyggda.
Är jag cynisk för att jag kan se kärlek på det sättet?
Sen, förstås. Ibland träffar man någon som gör att man helt bortser ifrån kort och strategier och drag. Man släpper allt det där. Hela spelet. Och då blir det lite mer som en dans... En invecklad, intim dans.
Sincerely Yours,
Det här kanske låter, jag vet inte, manipulativt, men jag ser relationer väldigt mycket på det sättet; som två deltagare som turas om att spela de kort de har, under uppsikt av en väldans massa regler och ibland med en väldans massa fusk. Jag kan komma på mig själv med att tänka strategiskt när jag funderar över hur jag ska göra i en problematisk (alltså, till och med i en helt "felfri") relation. Jag försöker se vilken hand som vederbörande sitter med. Jag försöker förutspå vilka drag han eller hon tänker göra. Jag försöker, jag försöker hela tiden ligga ett steg före; att på något sätt ha ett slags övertag. Eller, för att vara helt exakt, att aldrig någonsin ligga i underläge. Och har man väl tränat sig på att se förhållanden som kortspel blir det ibland så himla tydligt precis hur de är uppbyggda.
Är jag cynisk för att jag kan se kärlek på det sättet?
Sen, förstås. Ibland träffar man någon som gör att man helt bortser ifrån kort och strategier och drag. Man släpper allt det där. Hela spelet. Och då blir det lite mer som en dans... En invecklad, intim dans.
Sincerely Yours,
Kommentarer
Trackback
