hyperaktivitet

Jag har lust att spy och gråta och springa iväg och aldrig komma tillbaka. Seriöst, jag orkar inte. Jag är så lojal mot min familj och nu känns det som om hela familjen håller på att svika syrran, alla är här utom hon. De pratar om hur dåligt det är att min syrra inte säger något om det som hänt och jag fattar verkligen. När de frågar ifall hon har sagt något till mig så har jag lust att skrika "HON BERÄTTAR INGENTING FÖR MIG, VI HAR EN PAKT DÅ VI INTE DRAR UPP SÅDANT MED VARANDRA! JAG FATTAR JU VAD HON HAR GÅTT IGENOM ÄVEN OM HON INTE HAR EN ANING OM HUR JAG KÄNNER MIG!"
Men jag antar att det här är för det bästa. Hon håller på att förlora förståndet helt. Min hjärna gör ont, min själ gör ont, mitt hjärta gör ont. Jag vill inte höra något, jag vill inte sitta här och lyssna. Jag förväntas i alla fall inte sitta i samma rum, jag gör ju inte det.
Hjälp, seriöst. Vad gör man när marken under en dras undan och man faller djupare än man någonsin gjort? Visst, vissa saker dämpar fallet, men ändå. Jag vill inte känna det här, jag vill inte vara en äcklig svikare mot min syster, jag vill inte det, även om alla andra vill det. Jag vill att det ska bli bra, jag vill att alla ska vara lyckliga. Jag kan inte göra dem lyckliga. Jag kan inte det. Jag blir så jävla deprimerad att det är äckligt. Det angår inte ens mig och ändå gör det så jävla ont. Ursäkta att jag svär, jag kan inte uttrycka mig ordentligt. Jag är upprörd, jag känner det.
Jag begraver det. Jag orkar inte tänka på det. Jag orkar inte.
Som tur är så kommer jag alltid att ha kvar min mur. Som ingen (utom en viss person som delar den här bloggen med mig) kan ta sig igenom. Ingen. Ni ska aldrig, aldrig få se det här. Ni ska aldrig få se den här äckliga sidan av mig.
Jag är så förbannat hopplös.
Jag är så förbannat hjälplös.
GodeGudhjälp.

God bless.