hyperaktivitet

Pretending someone else can come and save me from myself...

Såhär efteråt så vet jag inte vad jag trodde skulle bli bättre. Liksom.. Det enda jag fick var ont i fötterna och en chans att skjuta upp mina problem. Jag vet att jag valde fel. Jag vet det. Jag känner att Gud säger det åt mig, jag vet att Gud är besviken. Vilket gör att det suger ännu mer.

Nu låter jag dramatisk igen. Som om jag stack ut för att supa och knulla, liksom. Långt ifrån. Jag var ute och gick med Sandra, vi gick runt lite i stan och så. Det var när vi träffade hennes kompis och de blev sådär 92;iga som ensamheten tog tag igen. Jag som hade gått ut för att slippa vara ensam. För att glömma att jag är och förblir ensam vad jag än gör.

Jag funderar seriöst på att dra hem till Ahlin ikväll. För att kanske någon, någon i hela universum, vill umgås med mig. Även om han skulle bli besviken för att jag inte är smal och snygg. "Jag kanske bara vill ha sällskap" my ass.

I hate my life. I knew the emoness would catch up with me.

God bless