hyperaktivitet

I duschen i morses slås jag av en tanke, en spark i magen av Gud. "WEBBDESIGNEN. VI HADE LÄXA I WEBBDESIGN." Lite panikslaget står jag där medan vattnet sköljer över mig och försöker leta fram något i kaoset i huvudet om hur jag ska lösa det. Jag kommer fram till att jag måste skylla ifrån mig, att jag måste säga att jag glömt bort det, säga sannignen. Med tunga steg går jag till bussen, lyssnar på McFly's nya och glömmer nästan bort att vi har webbdesign. Tills jag kollar på schemat. Just det. Webbdesignen. I panik så slänger jag iväg några böner till Gud, ber att han ska hjälpa mig att klara det. Det blir lunch och jag struntar i att gå till matsalen för att äta (för att jag är ensam, jag gillar inte att äta ensam) och köper en macka i cafeterian. Så inser jag att jag har hur mycket tid som helst kvar (okej, tjugo minuter typ) innan lektionen och jag skyndar iväg till ett datorrum, börjar panikslaget fixa med läxan. Jag hinner färdigt precis i tid, kastar iväg ett tack till Gud och springer iväg till lektionen, sätter mig ner och väntar på att Stefan ska komma och säga hur duktig och kreativ jag har varit med min uppgift. Och jag väntar. Och väntar. Så kommer Maria från expeditionen och meddelar att Stefan är sjuk. Hade jag inte gjort uppgiften så hade det inte gjort något. D'oh.

Jag kan riktigt se hur Gud flinar åt mig och min panik, jag kan riktigt höra hur han säger; "Du skulle ha litat på att jag skulle ge dig det du ville ha. Du bad mig hjälpa det och jag gjorde det. Bra va?!". Ja. Tack Gud. Jag önskar bara att du sagt det lite tidigare.

God Bless You

(Notera att jag fick in bilden nu ;D)