Do ya, do ya, do ya love me?
Everyday feels like a Monday,
There is no escaping from the heartache,
Now I gotta put it back together,
'Cause it's always better late then never.
Ja, men det var det då.
Jag ser på mig själv i spegeln och det enda jag ser är samma gamla jag. Samma gamla Milja, med samma gamla hår och samma gamla blick. Samma gamla jag. Det är väl det som är problemet.
Usch. Jag äcklas av mig själv för att jag faktiskt vågade hoppas. Hela vägen hem så tänkte jag att kanske, bara kanske så skulle det gå bra för mig. Kanske fanns det lite hopp för även mig. Men nej, nej. Självklart inte.
Är jag orättvis nu? Är jag orättvis mot mig själv? Är jag orättvis mot er, bara för att jag klandrar er, för att ni uppmuntrade mig, för att ni inte sa åt mig att jag var fånig som trodde att någon kunde gilla mig. Ni ska ju föreställa mina kompisar och istället för att säga sanningen så ljög ni för mig, sa att han gillade mig, sa att vi skulle bli tillsammans. Men det är ju inte ert fel. Det var ju inte ni som hoppades. Det var ju jag.
Let's convince ourselves it's all under control,
A stone that we can break,
But is this what we want?
'Cause might miss the hate,
I know it feels so good,
To make the same mistake.
Once again I fooled myself.
Jag är äcklad, okej? Den enda som kunde få mig att känna att jag var värd det, han är borta, liksom. Det kunde ha varit värre. Han kunde ha hatat mig.
..Skulle det ha varit så hemskt?
Okej, nu är jag elak igen. Jag vet bara inte hur jag ska vara.
Jag hatar verkligen att jag lurade mig själv. Det värsta var att jag inte ens gillade honom så mycket i början! Det kom efterhand! Jag önskar, önskar, önskar att det inte hänt. Jag önskar, önskar, önskar att jag liksom bara gett upp redan från början. Men skitsamma. Jag är bara orättvis.
Nothing really matters, nothing really matters at all
When all your dreams are shattered, everything is beautiful
Nothing ever happens, they think we waste our lives but they're wrong, we're moving on.
Jag orkar inte.
Jag är inte så ledsen som jag verkar. Jag känner faktiskt ingenting. Sluta pjoska, jag är inte deprimerad.
Hejdå.
There is no escaping from the heartache,
Now I gotta put it back together,
'Cause it's always better late then never.
Ja, men det var det då.
Jag ser på mig själv i spegeln och det enda jag ser är samma gamla jag. Samma gamla Milja, med samma gamla hår och samma gamla blick. Samma gamla jag. Det är väl det som är problemet.
Usch. Jag äcklas av mig själv för att jag faktiskt vågade hoppas. Hela vägen hem så tänkte jag att kanske, bara kanske så skulle det gå bra för mig. Kanske fanns det lite hopp för även mig. Men nej, nej. Självklart inte.
Är jag orättvis nu? Är jag orättvis mot mig själv? Är jag orättvis mot er, bara för att jag klandrar er, för att ni uppmuntrade mig, för att ni inte sa åt mig att jag var fånig som trodde att någon kunde gilla mig. Ni ska ju föreställa mina kompisar och istället för att säga sanningen så ljög ni för mig, sa att han gillade mig, sa att vi skulle bli tillsammans. Men det är ju inte ert fel. Det var ju inte ni som hoppades. Det var ju jag.
Let's convince ourselves it's all under control,
A stone that we can break,
But is this what we want?
'Cause might miss the hate,
I know it feels so good,
To make the same mistake.
Once again I fooled myself.
Jag är äcklad, okej? Den enda som kunde få mig att känna att jag var värd det, han är borta, liksom. Det kunde ha varit värre. Han kunde ha hatat mig.
..Skulle det ha varit så hemskt?
Okej, nu är jag elak igen. Jag vet bara inte hur jag ska vara.
Jag hatar verkligen att jag lurade mig själv. Det värsta var att jag inte ens gillade honom så mycket i början! Det kom efterhand! Jag önskar, önskar, önskar att det inte hänt. Jag önskar, önskar, önskar att jag liksom bara gett upp redan från början. Men skitsamma. Jag är bara orättvis.
Nothing really matters, nothing really matters at all
When all your dreams are shattered, everything is beautiful
Nothing ever happens, they think we waste our lives but they're wrong, we're moving on.
Jag orkar inte.
Jag är inte så ledsen som jag verkar. Jag känner faktiskt ingenting. Sluta pjoska, jag är inte deprimerad.
Hejdå.
Kommentarer
Trackback
