hyperaktivitet

Sanningen är som en regnbåge, skrev jag förut. Tänkte att jag kanske kunde utveckla det lite? Inte så mycket för att det är världens mest intressanta påstående som för att jag har lust. Ni vet, som det sammis jag är har jag ju mina "tre gyllene regler": det är en definitionsfråga, det beror på vilket perspektiv man ser det ifrån, och allting är relativt.

Här är historien bakom citatet: jag satt en kväll, som så många andra kvällar den senaste tiden, och pratade i telefon med min kompis Jonas - vi har lite utav en tendens att inte kunna lägga på när normala människor brukar - och en bit in på konversationen tog vi upp begreppet Sanning. Sanningen är inte svartvit. Sanningen är inte svart eller vit; den är inte ens alla nyanser av grått som finns. Den är, liksom, som en regnbåge; ibland ser man den som färgglad och vacker, ibland sticks den i ögonen för att den är så... Splittrad. Ibland uppskattar man att folk tycker och tänker olika om samma sak och ibland blir man så förbannat trött på att INGEN kan se på situationen på samma sätt som en själv. Det beror ju på. Och det är så det är med livet - allting beror ju på, hela tiden. Vad vill man? Ja, det beror ju på det här och det här och det här. Vad är det bästa som kan hända? Ja, men det beror ju också på, om det här och det här händer så är ju det här det bästa, men om det här händer så är det här andra lite bättre... Man blir ju helt störd i huvudet av alla "beror på" att man aldrig kan få sig själv att välja! Är det verkligen så att vi har så många val att vi blivit helt inkapabla av att göra ett?

Jag är ganska tillfreds med saker just nu. Alltså, det som jag brukar oroa mig över, det verkar inte... Beröra mig, just nu. Jag vet inte. Kanske är det för att jag accepterat att jag inte kan ta in alla "beror på" och "tänk om" i beräkningen när jag bestämmer mig för något. Kanske är det för att jag lever i nuet, kanske är det för att framtiden inte spelar lika mycket roll längre - kanske är det därför jag för en gångs skull känner att jag verkligen lever med jämna mellanrum. Kanske har jag struntat i att säga till mig själv att "vi får se" (xD). Kanske har jag för en gångs skull sagt: "nej, vi får inte se, vi får fanimej ta och göra snart".

Kanske? Det vet man ju aldrig. Kanske är det inte meningen att man ska veta.
Kanske är det inte meningen att jag ska veta vad som händer imorgon.

Och vet ni vad? Jag trivs så. I alla fall just nu.

Sincerely Yours,


(Eftersom jag är hemma hos Maddie blev detta inlägg oerhört ostrukturerat... Förlåt!)