You talk about the world like it's someplace that you've been.
Ja, jag lovade ju ett vettigt inlägg.
It's like fallin' backwards into no one's arms.
Jag vet inte. Jag hade tänkt skriva om hur jag känner, lite mer konkret, liksom; "jag är glad", "jag är ledsen"... Den typen av känner. Men jag vet ju inte vad det är jag känner egentligen. Och jag kommer på mig själv med att tänka att jag känner något, men när jag sedan känner efter, när jag försöker känna det, känns det inte. Det känns inte. Det är bara... Ett suddigt minne av en känsla, som surrar omkring någonstans långt, långt ner i mitt medvetande. Det finns där men jag kan aldrig riktigt nå det.
Förutom rädsla, faktiskt. Rädsla är en känsla jag vet att jag känner, en känsla jag verkligen kan känna; rädsla för (på flera sätt) andra omkring mig, rädsla för (på alla sätt) mig själv. Det är rädslan som styr allting; rädslan och stolheten, som i grund och botten är rädsla. Och det har inte slagit mig förens nu att jag aldrig har ifrågasatt det här upplägget. Jag har aldrig ställt mig själv på en spets och undrat, en ärlig fundering, varför jag är så himla rädd. Varför är jag så himla rädd? Och vad är det jag är rädd för? Och när blev jag så... Feg?
Jag minns inte mig själv som feg. Men när jag står vid kanten av mitt liv och tittar på, inser jag hur försiktig jag är - hur lite jag faktiskt vågar. Jag vågar inte ens säga högt för mig själv att jag inte vågar.
Och det är så mycket, det är så mycket som surrar omkring där precis utanför medvetandets gränser, precis utom räckhåll. Och dagarna blir till nätter och nätterna blir till skola och fortfarande undrar jag varför jag är så rädd för att känna mig egna känslor. Jag finner att jag ler, jag finner att jag skrattar, jag finner att jag är uppspelt över vissa saker och rent allmänt skulle jag kalla mig själv lycklig. Men fortfarande är jag inte det minsta engagerad i vad det är jag är med om egentligen. Och fortfarande finns där alltid något som dovt liknar vad en känsla ska vara och mest kan beskrivas med ordet sorg.
Och jag är så uttråkad. Och jag är så trött på mitt liv (eller rättare sagt frånvaron av ett liv). Och jag är så trött på att vara uttråkad och trött, jag är så trött på att vänta på att jag ska sluta vara uttråkad och trött, jag är så trött på att det tar en millisekund för mig att räkna upp det jag anser är spännande med min existens och jag är så himla jävla trött på att jag fortfarande känner mig såhär trots allt.
Men det känns inte, för jag är så trött på att känna hur mycket det inte känns.
You're a bullet through my soul and I'll never let you know.
Sincerely Yours,
It's like fallin' backwards into no one's arms.
Jag vet inte. Jag hade tänkt skriva om hur jag känner, lite mer konkret, liksom; "jag är glad", "jag är ledsen"... Den typen av känner. Men jag vet ju inte vad det är jag känner egentligen. Och jag kommer på mig själv med att tänka att jag känner något, men när jag sedan känner efter, när jag försöker känna det, känns det inte. Det känns inte. Det är bara... Ett suddigt minne av en känsla, som surrar omkring någonstans långt, långt ner i mitt medvetande. Det finns där men jag kan aldrig riktigt nå det.
Förutom rädsla, faktiskt. Rädsla är en känsla jag vet att jag känner, en känsla jag verkligen kan känna; rädsla för (på flera sätt) andra omkring mig, rädsla för (på alla sätt) mig själv. Det är rädslan som styr allting; rädslan och stolheten, som i grund och botten är rädsla. Och det har inte slagit mig förens nu att jag aldrig har ifrågasatt det här upplägget. Jag har aldrig ställt mig själv på en spets och undrat, en ärlig fundering, varför jag är så himla rädd. Varför är jag så himla rädd? Och vad är det jag är rädd för? Och när blev jag så... Feg?
Jag minns inte mig själv som feg. Men när jag står vid kanten av mitt liv och tittar på, inser jag hur försiktig jag är - hur lite jag faktiskt vågar. Jag vågar inte ens säga högt för mig själv att jag inte vågar.
Och det är så mycket, det är så mycket som surrar omkring där precis utanför medvetandets gränser, precis utom räckhåll. Och dagarna blir till nätter och nätterna blir till skola och fortfarande undrar jag varför jag är så rädd för att känna mig egna känslor. Jag finner att jag ler, jag finner att jag skrattar, jag finner att jag är uppspelt över vissa saker och rent allmänt skulle jag kalla mig själv lycklig. Men fortfarande är jag inte det minsta engagerad i vad det är jag är med om egentligen. Och fortfarande finns där alltid något som dovt liknar vad en känsla ska vara och mest kan beskrivas med ordet sorg.
Och jag är så uttråkad. Och jag är så trött på mitt liv (eller rättare sagt frånvaron av ett liv). Och jag är så trött på att vara uttråkad och trött, jag är så trött på att vänta på att jag ska sluta vara uttråkad och trött, jag är så trött på att det tar en millisekund för mig att räkna upp det jag anser är spännande med min existens och jag är så himla jävla trött på att jag fortfarande känner mig såhär trots allt.
Men det känns inte, för jag är så trött på att känna hur mycket det inte känns.
You're a bullet through my soul and I'll never let you know.
Sincerely Yours,
Kommentarer
Trackback
