hyperaktivitet

Words can bite your conscience or kiss your soul.

Okey, jag är uppenbarligen sämst på att följa folks bloggar. Detta fick jag veta igår när jag öppnade mappen med bloggar som jag åtminstone trodde att jag följde; men icke. Jag hade seriöst inte läst några inlägg ifrån de senaste månaderna! Skärpning, Ariana. Du måste lära dig att vara fokuserad.

Sen började jag fundera över innehållet i en blogg. I min "Läsa"-mapp finns det allt ifrån redovisningar av vardagen, till diskussioner om filosofiska frågor, till bekännelser om ett inre känsloliv, till bara helt random saker som listor och prat om musik/böcker/film. Och så finns det den här bloggen. Som bara är... Ja, vad skriver vi här, egentligen? Den ursprungliga idéen var att vi (och då menas Jag och Dania) skulle kunna hålla koll på varandra. Inte rent bokstavligt, händelse för händelse, utan mer abstrakt; vi känner varandra så pass väl att det mest är det vi intresserar oss för. Tankarna och känslorna.

Men jag vet, att när jag skriver ett blogginlägg så är det väldigt sällan jag talar om vad det handlar om egentligen. Det syns nog inte, för speciellt många, vad det är jag faktiskt menar - vad det är som faktiskt får mig att skriva si och uttrycka mig så. För det finns en tanke, en känsla, en händelse bakom allt; någonstans där, invävd i texten. Någonting som är för personligt för att bara säga som det är.
För det är väl det som är problemet, det här med att skriva. Att skriva för mig är som att plocka av en bit av sin själ och försöka göra den till något som andra kan förstå. När jag skriver är det något jag vill säga. Något som jag vill att människor ska veta. Eller åtminstone ha chansen att ta reda på, om de vill.

Och hur berättar man egentligen något otroligt intimt för hela världen? Saker som man skrattar åt, sånt som är oseriöst och "ytligt", det går att bara bokstavera ut sådär (se t.ex. tre inlägg ner). Men jag vill inte förklara för hela världen precis hur jag känner mig inför förhållanden som jag kanske har lite problem med; speciellt inte när jag inte ens kan få mig själv att medge det för personen i fråga. Och jag vill inte helt ocensurerat beskriva hur ledsen eller sårad jag är - för det är att visa sig svag. Och jag vet, att alla har svagheter, men bara för det vill jag inte visa hur sårbar jag som människa kan vara. Det är inte meningen att folk ska veta att jag är som gjord av glas - för man blir hellre tappad i golvet av någon som inte hade en aning om hur bräcklig man var, än av någon som visste precis. Jag må vara oförsiktig och smått masochistisk men jag vill ändå vara förberedd på skadan. Om allting håller på att gå käpprakt åt helvete och ett infernaliskt kaos kommer att bryta sig loss så vill jag gärna veta det först.
Men samtidigt, samtidigt som jag inte vill att någon vet något om mig förutom jag, så finns det ingenting som får en att känna sig så ensam som när man är ensam med sina egna tankar. Jag tror att det är därför jag skriver. För att jag hatar att vara ensam. Och i varje inlägg som har ett dolt budskap, i varje låttext på BDB som jag faktiskt väljer att lägga upp en en anledning, känns det som att jag delar med mig av hur just jag känner mig. Det finns där för folk att finna och tolka. Även om de kanske inte vet hur. Bara känslan av att meddelandet finns där, som ett tyst rop på hjälp, gör att jag kan somna med ett gott samvete och veta att jag i alla fall gett människor chansen att bry sig (och inse att det kanske är dem jag pikar). Jag tog ett första steg. Ett litet, osynligt och krångligt, men ändock ett steg.

Det här är ett steg, och jag hoppas att du möter mig i mitten.

Sincerely Yours,