hyperaktivitet

Ja, men det är så. Det är ju så att ensamheten är det värsta som finns; det som kan äta upp en inifrån, dag för dag, bit för bit. Det går långsamt och det går i vågor men i slutändan är det alltid där. Ensamheten, och det där som en gång var ett stort, rött hjärta. Som älskade, som älskade att älska och som älskade att vara älskad. Och framförallt älskade att veta det. Nu... Vet jag inte, men det är ju så. Det är ju så som rubriken säger.