Page Avenue
I had something better waiting ahead
I try to take control of my heart
I had something better
But I'll tear it down and I'll tape it up
By my own design I fall apart
As time passes by I fall apart
But the memories never die
And I still recall every summer night
It seems like yesterday but I'm still a world away
Svindlande tankar, svindlande känslor, svindlande fysik. Mitt liv just nu är ett enda stort svindlande.
Min omgivning håller mig upptagen om dagarna; min hjärna, och framför allt mitt hjärta, håller mig vaken om nätterna. Det finns ingen vila, det finns ingen tid för vila. Det finns ingen tid för ingenting. Det finns bara händelser på händelser som måste upplevas, problem på problem som måste lösas, ältande på ältande som aldrig tar slut. Hela tiden finns det ett måste - jag måste göra det här, jag måste lyssna på det här, jag måste fundera över det här. Och mitt bland allt mitt måste finns det en liten röst som långsamt viskar: men jag då? Hur mycket tror du att jag orkar egentligen utan att be någon om hjälp?
Mer, jag tror att jag orkar mer. Lite till bara. Kan inte skada.
Men det skadar. Det skadar allting. Det skadar min kropp, det skadar min själ. Det skadar mig. Det skadar mina nära och kära (vilket, om det skulle gå för långt, är något jag aldrig skulle förlåta mig själv för). Och jag vet inte varför jag inte bara vägrar; vägrar allt överanalyserande och övertänkande och styrande och låter livet ha sin gång. Jag kan inte vägra! Jag vill inte vägra! Och jag vill inte för att jag är rädd för att om jag vägrar kommer all den tomhet och tristess som jag förtränger att äta upp mig inifrån. Och jag är rädd för att så snart jag slutar bevaka alla möjligheter kommer den där oönskade överaskningen att smyga sig på mig. Och jag är rädd, jag är rädd för hur rädd jag är. Och tron svajar.
Hela min existens sen jag vet inte hur länge är ett enda uppskjutande av det oundvikliga. Och när det oundvikliga hinner ikapp mig, må det vara att all energi tar slut och luften går ur mig, eller att tårarna äntligen rinner över och jag inte kan sluta gråta, eller helt enkelt att jag springer och springer och helt plötsligt finns det ingen väg att springa på och inget annat att göra än att vända mig om och ta tag i det där som jag springer ifrån; när det oundvikliga hinner ikapp, det är då som allting bara faller isär.
Jag orkar inte mer. Jag lägger av nu. Jag sänker vapnen, jag slutar fly. Och när tiden är inne för det kanske jag äntligen kan låta mig själv falla; oavsett hur rädd jag är för att du inte kommer fånga mig.
Sincerely Yours,
I try to take control of my heart
I had something better
But I'll tear it down and I'll tape it up
By my own design I fall apart
As time passes by I fall apart
But the memories never die
And I still recall every summer night
It seems like yesterday but I'm still a world away
Svindlande tankar, svindlande känslor, svindlande fysik. Mitt liv just nu är ett enda stort svindlande.
Min omgivning håller mig upptagen om dagarna; min hjärna, och framför allt mitt hjärta, håller mig vaken om nätterna. Det finns ingen vila, det finns ingen tid för vila. Det finns ingen tid för ingenting. Det finns bara händelser på händelser som måste upplevas, problem på problem som måste lösas, ältande på ältande som aldrig tar slut. Hela tiden finns det ett måste - jag måste göra det här, jag måste lyssna på det här, jag måste fundera över det här. Och mitt bland allt mitt måste finns det en liten röst som långsamt viskar: men jag då? Hur mycket tror du att jag orkar egentligen utan att be någon om hjälp?
Mer, jag tror att jag orkar mer. Lite till bara. Kan inte skada.
Men det skadar. Det skadar allting. Det skadar min kropp, det skadar min själ. Det skadar mig. Det skadar mina nära och kära (vilket, om det skulle gå för långt, är något jag aldrig skulle förlåta mig själv för). Och jag vet inte varför jag inte bara vägrar; vägrar allt överanalyserande och övertänkande och styrande och låter livet ha sin gång. Jag kan inte vägra! Jag vill inte vägra! Och jag vill inte för att jag är rädd för att om jag vägrar kommer all den tomhet och tristess som jag förtränger att äta upp mig inifrån. Och jag är rädd för att så snart jag slutar bevaka alla möjligheter kommer den där oönskade överaskningen att smyga sig på mig. Och jag är rädd, jag är rädd för hur rädd jag är. Och tron svajar.
Hela min existens sen jag vet inte hur länge är ett enda uppskjutande av det oundvikliga. Och när det oundvikliga hinner ikapp mig, må det vara att all energi tar slut och luften går ur mig, eller att tårarna äntligen rinner över och jag inte kan sluta gråta, eller helt enkelt att jag springer och springer och helt plötsligt finns det ingen väg att springa på och inget annat att göra än att vända mig om och ta tag i det där som jag springer ifrån; när det oundvikliga hinner ikapp, det är då som allting bara faller isär.
Jag orkar inte mer. Jag lägger av nu. Jag sänker vapnen, jag slutar fly. Och när tiden är inne för det kanske jag äntligen kan låta mig själv falla; oavsett hur rädd jag är för att du inte kommer fånga mig.
Sincerely Yours,
Kommentarer
Trackback
