hyperaktivitet

... And I can see your face and I can hear your name.
I wasn't asking for the world.

Okey, efter att jag hade skrivit mitt förra inlägg och stängt av datorn ställde jag (eller rättare sagt föreställde mig att ni ställde) en bra fråga: om det är nu är så det ligger till, why do I even bother?
Svaret är enkelt: jag känner inte till något annat.
Men, det finns faktiskt många andra skäl till att det är värt att kliva ur sängen. Ofta är jag bara för trött eller grinig för att komma på det just då när jag går upp, men framåt eftermiddagen vet jag på något sätt att jag är tacksam. Tacksam att jag inte känner till något annat än att vakna. Tacksam för att det är det enda jag kan göra, det enda som känns bekant - att gå upp och gå till skolan och hålla de få rutiner jag kan stå ut med. Tacksam att det är vad som helst förutom att ligga kvar under täcket.

'Cause it's not that bad, really. När man lär sig förtränga (= glömma bort att tänka på) en sak och uppleva (= "känna") en annan. Det är så lätt, så oerhört lätt att distrahera sig själv, med alla de där små upplevelserna man springer på under dagen. Så oerhört lätt att fokusera på småsaker som egentligen inte betyder nånting för sig förutom att de får en att le. De får en att le på riktigt och framför allt veta att man ler på riktigt. Och helt plötsligt säger man "Hej!" högt och glatt till bekanta som passerar, och man skämtar hejvilt om saker som egentligen är ganska tråkiga, eller ännu oftare otroligt löjliga. Man ser sina händer fara omkring i stora gestikulationer och man hör sina egna ord; färgade, dekorerade med olika betoningar och tonlägen och språk, rörelser och röster som uttrycker något och som får allting att låta så väldigt viktigt. Och mitt i allting kommer man på sig själv med att säga något och sen tänka: det där var inte ens det minsta intressant. Det var verkligen inte ett dugg nödvändigt.
Men det fyller ut något. Ignorera det som dånar eller ekar inom en. Strunta i att bry sig om det.

Jag anser att det finns två typer av glädje, säkert fler. Men jag syftar på skillnaden mellan att vara på bra humör och att vara lycklig. I skolan, på lunchrasten, när jag sitter i matsalen och skrattar högt åt mina vänner, då är jag på bra humör. Då är jag uppåt och hyperaktiv och social; jag pratar högt och fort, mycket och länge, och inget av det jag slänger ur mig är av substans. Jag existerar för att andra ser mig, hör mig, som i allra högsta grad en del av omgivningen. Uppmärksam och hungrig efter intryck.
Sen finns det vissa... Stunder. Stunder då man finns för att man bara gör det. Och man är inte ett dugg medveten om vad som händer omkring en, det enda man verkligen kan fokusera på är sina egna hjärtslag, hur personen man är så nära andas brevid en i symbios. Man är varken hyperaktiv eller social. Man pratar lugnt. Långsamt. Om man ens pratar. Och man är bekväm på ett helt annat sätt än med sin omgivning i matsalen på en lunchrast; man är bekväm i sig själv, man är trygg. Och trots att man vet att livet inte är perfekt och att utanför bubblan pågår det en massa skit så är det helt okey.
Det är då jag skulle kalla mig själv lycklig. Jag är lycklig när jag kan känna att jag lever bara för att jag känner min egna kropp. Lyckan ligger inte i att det inte finns någon olycka, utan att olyckan som finns inte spelar någon roll; det är inte när jag skrattar åt ingenting för att undvika att känna något, utan när jag inte skrattar och känner allting. När jag slutar förtränga och upptäcker att jag inte dör utav det.

That's why I bother. Stunderna av lycka. Och att jag hoppas på att vara med om fler sånna, någon dag. Man vet aldrig om idag är någon dag. Man får helt enkelt ta sig upp ur sängen och ta reda på det.

Sincerely Yours,