If anyone can make me a better person you could.
All I've gotta say is I must have done something good
You came along one day and you rearranged my life
All I've gotta say is I must have done something right
Alltså, jag vet att jag har en tendens att vara deprimerande här. Det är för att jag det senaste året gått ifrån att vara en ganska optimistisk person till att vara otroligt pessimistisk. Och jag vet att det inte är bra. Jag vet det. Jag tycker inte om när folk försöker läxa upp mig om vad jag väljer att tro och inte tro på; det är mitt problem, oavsett om jag har eller inte har den blekaste aning om vad jag ska göra. Det är mitt dalande hopp och mitt självfötroende som går i en konstant nedåtspiral. Jag löser det, sen.
Samtidigt som det ser så jävla mörkt ut för min del (ursäkta språket) så vet jag att inte allting är helt hjälplöst. Och det är sånna saker som gör att jag ser på de kommande vinterdagarna med lite mindre fasa. De blir lite bättre, lite uthärdligare; sånna saker får mig kanske inte att skratta, men de får mig att dra lite på munnen. Som att det fungerar mellan J och N, som att det gick bra idag när F och C träffades - mer än bra, mer än bättre än bra, över förväntan. Det gör mig glad att det finns personer som har en chans att få det att funka. Det finns personer som har fått det att funka ett bra tag nu. Det finns förhållanden som hållt månader, upp till ett år, två år; och det finns de som är på god väg mot det strecket. Jag känner många lyckligt förälskade par. Lite svider det att veta att man själv inte tillhör ett, och jag tycker verkligen inte om att umgås med folk som hånglar och gullar sig sisådär varannan sekund, men jag är ändå lycklig för deras skull. Och jag inser att jag förmodligen skulle vara likadan om det var jag (egentligen inte, men vi kan låtsas, orkar inte förklara). Och... Kärlek, det är ju den största delen av mig. Jag kanske inte tänker bli kär igen och jag kanske inte trivs med att veta att jag kan älska folk (orkar fortfarande inte förklara) men jag önskar fortfarande att det gick. Att jag klarade av det.
Jag tror att det är därför jag trivs med att leka matchmaker. Kärlek gör mig glad, samtidigt som den gör mig olycklig - men olyckan är något man får ta, den är ändå ingenting gentemot deras lycka. Jag tycker om att sysselsätta mig själv med annat än mig själv, ibland. Speciellt med något som tonårsförälskelser.
Mitt projekt den nästkommande tiden är "Operation: The Object of Affection". Beware, is all I say.
Sincerely Yours,
You came along one day and you rearranged my life
All I've gotta say is I must have done something right
Alltså, jag vet att jag har en tendens att vara deprimerande här. Det är för att jag det senaste året gått ifrån att vara en ganska optimistisk person till att vara otroligt pessimistisk. Och jag vet att det inte är bra. Jag vet det. Jag tycker inte om när folk försöker läxa upp mig om vad jag väljer att tro och inte tro på; det är mitt problem, oavsett om jag har eller inte har den blekaste aning om vad jag ska göra. Det är mitt dalande hopp och mitt självfötroende som går i en konstant nedåtspiral. Jag löser det, sen.
Samtidigt som det ser så jävla mörkt ut för min del (ursäkta språket) så vet jag att inte allting är helt hjälplöst. Och det är sånna saker som gör att jag ser på de kommande vinterdagarna med lite mindre fasa. De blir lite bättre, lite uthärdligare; sånna saker får mig kanske inte att skratta, men de får mig att dra lite på munnen. Som att det fungerar mellan J och N, som att det gick bra idag när F och C träffades - mer än bra, mer än bättre än bra, över förväntan. Det gör mig glad att det finns personer som har en chans att få det att funka. Det finns personer som har fått det att funka ett bra tag nu. Det finns förhållanden som hållt månader, upp till ett år, två år; och det finns de som är på god väg mot det strecket. Jag känner många lyckligt förälskade par. Lite svider det att veta att man själv inte tillhör ett, och jag tycker verkligen inte om att umgås med folk som hånglar och gullar sig sisådär varannan sekund, men jag är ändå lycklig för deras skull. Och jag inser att jag förmodligen skulle vara likadan om det var jag (egentligen inte, men vi kan låtsas, orkar inte förklara). Och... Kärlek, det är ju den största delen av mig. Jag kanske inte tänker bli kär igen och jag kanske inte trivs med att veta att jag kan älska folk (orkar fortfarande inte förklara) men jag önskar fortfarande att det gick. Att jag klarade av det.
Jag tror att det är därför jag trivs med att leka matchmaker. Kärlek gör mig glad, samtidigt som den gör mig olycklig - men olyckan är något man får ta, den är ändå ingenting gentemot deras lycka. Jag tycker om att sysselsätta mig själv med annat än mig själv, ibland. Speciellt med något som tonårsförälskelser.
Mitt projekt den nästkommande tiden är "Operation: The Object of Affection". Beware, is all I say.
Sincerely Yours,
Kommentarer
Trackback
