hyperaktivitet

För ett tag sen började jag tänka på val. Jag vet, jag är inte den första, och det har sagts miljontals gånger förut hur många val det finns här i livet. Det finns medvetna val, det finns genomtänkta val, det finns impulsiva val; det finns val vi inte ens vet är val, det finns val som vi vet att vi måste göra fast vi inte vill. Ibland tror vi inte att vi har ett val. Ibland har vi valet att inte välja. Vi har så många val, att faktum är att valet att inte välja känns mer och mer lockande, att vi inte kan bestämma oss längre.

Jag har nått åldern då valet om framtiden är något som jag påminns om varje dag. Nu när jag är sexton, snart sjutton år gammal, har jag oundvikligen börjat inse att jag håller på att växa upp och att jag inte har den blekaste aning om vad jag ska göra med mitt liv. Jag står på tröskeln till en väg som tydligen är min (och som jag inte alls vet vilken den är) och jag är livrädd för att jag inte är redo. Jag är inte redo, jag vill inte bli vuxen. Jag vill inte ha ett ansvar som jag inte tror att jag kommer klara av.
Det är inte det att jag ser mig själv som speciellt omogen. Jag tycker personligen, och har fått höra många gånger, att jag tvärtom är väldigt mogen för min ålder; att jag för och uttrycker mig som om jag vore mycket äldre än jag egentligen är. "Mogen nog att veta att det är okey att vara omogen ibland", som jag brukar säga. Jag har alltid sett det som ett resultat av det jag varit med om. Det känns som om jag varit med om väldigt mycket. Ibland undrar jag hur jag hunnit gå igenom så väldigt mycket på så väldigt lite tid. Och allting som hänt, allting som sagts och gjorts och tänkts och känts, allt har lämnat sitt egna avtryck. Det finns inte en endaste del av mig som är orörd. Det finns inte många delar av mig som är oskadade. Och när jag tänker tillbaka på hur mycket jag har förändrats känns det som att en liten del av mig dör för varje minne jag kan förmå mig själv att ta fram. För jag minns en flicka som kallade sig själv rebell, och ansåg att hennes enda uppdrag i livet var att gå emot strömmen och visa att det var okey att vara sig själv. Och jag minns en flicka som levde för sina medmänniskor, som brann för jämnställdhet, för rättvisa och för oss som en kollektiv helhet. Som var villig att ta på sig rollen som den som inte bara står vid sidan och tittar på utan går ut i världen och förändrar den. Och framför allt minns jag en flicka som såg på andra och ville höra deras historia; inget annat än snäll och givmild, inget annat än en person som tog för givet att alla borde ha någon att prata med, någon att lita på. Någon som såg dem. Hon älskade livet, hon älskade att älska. Hon hade ett mål. En mening. Och det gör mig ledsen, att veta att när jag ser mig själv i spegeln nu, ser jag inte längre den flickan. Och flickan jag ser älskar varken livet eller att älska. Faktum är att hon inte är speciellt entusiastisk inför någon av dem.
Vad kan jag ha sett på de sexton, snart sjutton varv runt solen jag levt, som gjort mig så otroligt blasé?
Jag hade ett mål i livet. Det var att bli ihågkommen som någon som gjorde nått. Jag ville att folk jag träffade skulle minnas mig som nån som förändrade dem, som bidrog med något till deras liv; jag ville vara någon som man aldrig kunde glömma. Det var därför jag valde samhälle. Det var helt uppenbart för mig. Jag var helt säker på att det var Min väg. Och jag visste att jag skulle klara det oavsett vad.
Men framtiden, den är inte lika självklar för mig längre. Att framtiden, vilken framtid som helst, ens kan existera som en självklarhet är inte självklart för mig längre. När folk frågar vad jag vill göra med min framtid kan jag inte låta bli att undra vilken. Vilken framtid snackar ni om? För jag ser på den här så kallade framtiden, och jag ser ingenting. Jag kan inte se mig själv bli nånting. Jag kan inte se mig själv växa upp, välja en väg att gå på och sen gå på den, jag kan inte se det, det går inte. Jag kan inte planera för något för allt jag har fokuserar på att ta sig igenom dagen. Jag kan inte leva utan att förtränga det som hänt och blunda för det som kommer. Jag glömmer bort allt som inte är här och nu.

Och kanske är det därför jag är livrädd för tröskeln som sakta men säkert närmar sig mig för varje dag som går. För jag kan ju inte ens se den. Jag kan omöjligt förutspå hur det kommer gå när jag ska ta mig igenom den. Och sen då? Är det meningen att jag ska flytta utomlands, skaffa en egen lägenhet och plugga, samtidigt som jag jobbar deltid som servetris på ett fik och precis klarar mig på min halvkassa lön och alla studielån jag tagit? Är det sen meningen att när jag gått klart min utbildning ska jag börja längst ner igen för att arbeta mig upp till toppen? Är målet ett stort, ljust kontor med glasdörrar och ett skrivbord med en Mac på, jag som den schyssta men krävande chefen som kommer in med en kaffe i handen varje morgon och säger åt mina anställda att inte störa mig förens jag fått koffein i blodet? Kommer jag bo i en liknande modernt inredd, stor och ljus lägenhet, med enorma fönster och fin utsikt? Kommer jag vakna brevid Den som jag vet att jag kommer leva med i resten av mitt liv? Är det livet?
Alltså, ja. Tydligen. Förhoppningsvis. Och om jag bara anstränger mig lite för att släppa spärren som säger att jag inte får så kan jag se det framför mig. För första gången på länge kan jag se en mening.

För att avsluta - en låt som beskriver det sistnämnda:

Jag är ung, trots allt. Jag tror fortfarande på att kärleken är det vackraste som finns.

Sincerely Yours,