hyperaktivitet

Ja, nu kanske det blev lite intressantare för oss och för de läsare vi har. När vi faktiskt följer någon slags... Tankegång. För oftast är det så att Dania skriver något och så skriver jag något och så skriver hon något och så fortsätter det. Man skulle kunna säga att den här bloggen är lite som en ventilation för oss. Faktum är att Dania är den person jag varit vän med längst av de jag står nära, hon vet allting om mig och fungerar precis som jag gör, så därför har jag i princip alltid ventilerat det jag känner inför saker här uppe i Stockholm för henne där nere i Skövde. Och vice versa. Det finns ingen som ser mig mer arg eller svartsjuk eller... Mörk, än Dania. Det finns ingen annan som har sett lika många dåliga sidor av mig. Det, om något, är ett tecken på att kärlek är mer än ett mirakel, större än ett underverk.

Men det var inte det jag skulle skriva om. Det jag skulle skriva om var religion. Och att det är ett av de få saker som jag och Dania inte har gemensamt. Eller helt enkelt, det är en punkt som skiljer oss åt; för Dania, som ni förmodligen vet vid det här laget, är kristen, och det kan jag inte direkt påstå att jag är.
Jag har otroligt mycket respekt för Dania's religion, och för alla andra som tillhör den. Jag anser att respekt är grundläggande för mänskligheten; utan respekt lär man inte uppnå mycket, och man lär framför allt inte få särskilt mycket respekt tillbaka. För att kunna förvänta sig att andra accepterar ens åsikter och värderingar bör man acceptera andras sätt att leva också. Det är så självklart för mig.
Jag själv är döpt inom, och tillhör officiellt, den katolska kyrkan. På pappret är jag katolsk och då menar jag verkligen endast på pappret. Jag skulle inte kalla mig själv katolik. Jag skulle inte ens kalla mig själv kristen. Jag skulle inte säga att jag tillhör någon religion, men jag skulle inte heller säga att jag är ateist; jag säger det, vid vissa tillfällen, för att det helt enkelt underlättar för mig och för andra om jag går med på den felaktiga stämpeln. För att jag inte orkar dra en lång utläggning om min personliga tro.

Om man frågar mig om jag är kristen, skulle jag säga nej, vilket jag reden påpekat tidigare. Om man frågar mig om jag är troende skulle jag å andra sidan säga ja. För jag är troende, hela jag är uppbyggd på att jag tror. Jag tror på saker som kommer ur kristendomen. Jag tror på saker som kommer ur ateismen, och jag tror på saker som kommer ur buddhismen, för den delen. Jag tror på mänskligheten, på kärlek, på förlåtelse, på logik, på att alla är goda och onda, på att energi finns kvar efter att man dött, på medkänsla, på medglädje och på medlidande, på att faktum att jag tror på en av dessa saker inte utesluter möjligheten att tro på en annan av dem. Jag tror på att jag tror för att kunna lita på något, hoppas på något, ha något överhuvudtaget. Jag tror på att jag tror för att överleva. Jag ber för att det hjälper mig. Jag ber inte till någon speciell, jag bara ber. Och jag tillhör inte någon religion.

Jag vet inte hur många kristna och hur många ateister jag fått emot mig genom mitt liv...

Sincerely Yours,