A Shadow of my Former Self
Vi drar många metaforer i den här bloggen. I alla fall jag. Interna metaforer som bara jag och Ree förstår. Men det är vår blogg, ellerhur? Vi skriver den för varandra. För att kunna ha koll på varandra. Och sen om någon annan vill läsa det, så får ni väl det. Fast ni kan ju glömma att det här är allt, vi pratar faktiskt enormt mycket med varandra annars också. Här drar vi ofta upp det vi inte hinner dra upp med varandra. Det brukar sluta med att om någon av oss skriver något så pratar vi om det i alla fall. Om det är viktigt. Om det är något som verkligen berör oss. Som Ree's föregående inlägg. Som jag hade velat diskutera det här med Ree länge, länge, länge. Mestadels för att säga; "JAG VET! JAG FATTAR PRECIS DET ÄR SJUKT JAG HAR TÄNKT PRECIS SAMMA SAK!", men i alla fall. Eftersom hon inte är inne just nu så får jag väl skriva ett blogginlägg istället! Jag vet att typ Wero har tänkt "Varför har inte Milja bloggat?" varje gång hon har kollat här, haha. Eller inte. Vi kan ju låtsas i alla fall.
I alla fall!
Det jag skulle skriva idag är typ ett svar på Ree's föregående inlägg, så jag föreslår att ni läser det eller kommer ihåg vad hon skrev så ska jag försöka göra samma sak (för det här kan lika gärna sluta i hejkomochhjälpmig istället för där jag vill att det ska sluta).
Val. Det var det jag ville skriva om, tror jag. Eller mål i livet. Jag minns inte riktigt. Men tänk dig såhär, det är såhär jag tänker det i alla fall;
Du står på en väg, en asfalterad väg och vägen fortsätter åt höger. Men åt vänster så viker det av en liten, liten smal grusväg som inte ens kan kallas väg, utan möjligtvis kan kallas en stig. Du får en känsla av att du kanske borde vika av vägen och gå på stigen, fastän det är både säkrare och enklare att gå på den asfalterade vägen. Och om du tittar noga så kan du se att det står någon där borta på den lilla stigen. Du vet direkt att det är någon vänlig, någon som tänker gå med dig på den svåra vägen och som till och med kommer att leda dig tillbaka när du går vilse. Men du tvekar. Du vet inte ifall du vågar. För om du tar den svåra vägen så måste du släppa ditt liv och du kan inte vända tillbaka. Men tar du den vägen du brukar ta så är allt som vanligt. Du går ensam mot ett mål du själv bestämt på en väg du känner igen. Det är trygghet. Det är ensamhet. Och man måste välja ifall det är värt att fortsätta på den vägen när man tror att man vet vad som väntar, men man vet egentligen ingenting alls. Man måste välja vad man hellre gör, om man hellre är stolt och går ensam och är rädd och sårbar för omgivningen eller om man vill gå på den smala vägen, tillsammans med någon som letar rätt på en när man går vilse, med någon som knuffar på en när man inte orkar gå längre, med någon som skrattar åt ens dåliga skämt och ger dig en kram när du känner dig ledsen. Man måste välja mellan att fortsätta gå på en rak, asfalterad väg med klara mål eller att gå på en liten stig med hinder där man kan gå vilse hela tiden utan att veta vart man är på väg och det är inte enkelt att välja. Inte alls. Men det måste göras och man måste välja. För väljer man inte så hamnar man automatiskt på den asfalterade vägen alldeles ensam. När man ramlar och skrapar upp knäna så får man ta hand om det själv. Eller så stapplar man av vägen och in i skogen så att någon kan hitta dig och ta hand om dig och ge dig valet att följa efter till den Rätta vägen eller att gå tillbaka till vägen där man först skrapade upp knäna på.
Och ni som känner mig, ni visste väl direkt att jag pratade om Guds väg och Jesus? Det var väl ändå ganska uppenbart? Men det var ju det som var poängen också... ;P
Nej, men ni förstår vad det är jag säger? Jag säger att jag inte har någon aning om vart jag är påväg och att vägen jag valt att gå på, den lilla, svåra stigen, den är inte så enkel. Men jag har någon med mig, någon som leder mig och framför allt någon som älskar mig. Ända sedan jag valde att vika av den stora vägen så har jag haft Jesus, som, när jag medvetet springer in i skogen för att komma ifrån det jobbiga, står kvar och ropar på mig tills jag hittar tillbaka till honom. Jesus, som, när jag ångrar mitt val och ränner iväg ensam, får mig att inse att jag inte klarar mig utan honom. Han går med mig, hur många gånger jag än ångrar att jag valt Hans väg. Han ser på mig och han älskar mig så otroligt mycket att det är svårt att inte älska honom tillbaka. Det är svårt att inte vara tacksam. Det är svårt att inte le när någon ler så fånigt stort emot en. Och det är svårt att inte vilja dela honom med andra. Liksom hallå! Här är Jesus, lyssna på vad han har att säga och följ honom! Han är världens mest otroliga snubbe. Liksom, känner ni någon som kan gå på vatten och mata 5000 människor (eller vad det nu än var) på tre fiskar och fem bröd? Nej, exakt.
Men nu behöver ni inte vara oroliga om ni har stått i vägskälet och valt fel väg. Det kommer fler tillfällen. Faktum är att du när som helst bara kan vika av mot vänster och gå rakt in i skogen om du vill det, för om du inte hittar Jesus så hittar han i alla fall dig. För han älskar dig och han är ju faktiskt så skillad att han kan hitta dig när du är vilse och att han kan göra så att du hittar honom också. Det är ju ändå Jesus vi pratar om!
Nu lämnar jag resten till er!
God Bless!
I alla fall!
Det jag skulle skriva idag är typ ett svar på Ree's föregående inlägg, så jag föreslår att ni läser det eller kommer ihåg vad hon skrev så ska jag försöka göra samma sak (för det här kan lika gärna sluta i hejkomochhjälpmig istället för där jag vill att det ska sluta).
Val. Det var det jag ville skriva om, tror jag. Eller mål i livet. Jag minns inte riktigt. Men tänk dig såhär, det är såhär jag tänker det i alla fall;
Du står på en väg, en asfalterad väg och vägen fortsätter åt höger. Men åt vänster så viker det av en liten, liten smal grusväg som inte ens kan kallas väg, utan möjligtvis kan kallas en stig. Du får en känsla av att du kanske borde vika av vägen och gå på stigen, fastän det är både säkrare och enklare att gå på den asfalterade vägen. Och om du tittar noga så kan du se att det står någon där borta på den lilla stigen. Du vet direkt att det är någon vänlig, någon som tänker gå med dig på den svåra vägen och som till och med kommer att leda dig tillbaka när du går vilse. Men du tvekar. Du vet inte ifall du vågar. För om du tar den svåra vägen så måste du släppa ditt liv och du kan inte vända tillbaka. Men tar du den vägen du brukar ta så är allt som vanligt. Du går ensam mot ett mål du själv bestämt på en väg du känner igen. Det är trygghet. Det är ensamhet. Och man måste välja ifall det är värt att fortsätta på den vägen när man tror att man vet vad som väntar, men man vet egentligen ingenting alls. Man måste välja vad man hellre gör, om man hellre är stolt och går ensam och är rädd och sårbar för omgivningen eller om man vill gå på den smala vägen, tillsammans med någon som letar rätt på en när man går vilse, med någon som knuffar på en när man inte orkar gå längre, med någon som skrattar åt ens dåliga skämt och ger dig en kram när du känner dig ledsen. Man måste välja mellan att fortsätta gå på en rak, asfalterad väg med klara mål eller att gå på en liten stig med hinder där man kan gå vilse hela tiden utan att veta vart man är på väg och det är inte enkelt att välja. Inte alls. Men det måste göras och man måste välja. För väljer man inte så hamnar man automatiskt på den asfalterade vägen alldeles ensam. När man ramlar och skrapar upp knäna så får man ta hand om det själv. Eller så stapplar man av vägen och in i skogen så att någon kan hitta dig och ta hand om dig och ge dig valet att följa efter till den Rätta vägen eller att gå tillbaka till vägen där man först skrapade upp knäna på.
Och ni som känner mig, ni visste väl direkt att jag pratade om Guds väg och Jesus? Det var väl ändå ganska uppenbart? Men det var ju det som var poängen också... ;P
Nej, men ni förstår vad det är jag säger? Jag säger att jag inte har någon aning om vart jag är påväg och att vägen jag valt att gå på, den lilla, svåra stigen, den är inte så enkel. Men jag har någon med mig, någon som leder mig och framför allt någon som älskar mig. Ända sedan jag valde att vika av den stora vägen så har jag haft Jesus, som, när jag medvetet springer in i skogen för att komma ifrån det jobbiga, står kvar och ropar på mig tills jag hittar tillbaka till honom. Jesus, som, när jag ångrar mitt val och ränner iväg ensam, får mig att inse att jag inte klarar mig utan honom. Han går med mig, hur många gånger jag än ångrar att jag valt Hans väg. Han ser på mig och han älskar mig så otroligt mycket att det är svårt att inte älska honom tillbaka. Det är svårt att inte vara tacksam. Det är svårt att inte le när någon ler så fånigt stort emot en. Och det är svårt att inte vilja dela honom med andra. Liksom hallå! Här är Jesus, lyssna på vad han har att säga och följ honom! Han är världens mest otroliga snubbe. Liksom, känner ni någon som kan gå på vatten och mata 5000 människor (eller vad det nu än var) på tre fiskar och fem bröd? Nej, exakt.
Men nu behöver ni inte vara oroliga om ni har stått i vägskälet och valt fel väg. Det kommer fler tillfällen. Faktum är att du när som helst bara kan vika av mot vänster och gå rakt in i skogen om du vill det, för om du inte hittar Jesus så hittar han i alla fall dig. För han älskar dig och han är ju faktiskt så skillad att han kan hitta dig när du är vilse och att han kan göra så att du hittar honom också. Det är ju ändå Jesus vi pratar om!
Nu lämnar jag resten till er!
God Bless!
Kommentarer
Trackback
