hyperaktivitet

Om och om igen ältar jag över varför Du inte hör av dig. Om och om igen sitter jag och väntar på ett svar på sms;en, ett telefonsamtal, en msn-konversation - vad som helst. Jag sitter och väntar på att Du ska prata med mig om något som INTE har med andra att göra. Jag väntar på att Du ska prata med mig om.. Ja, oss? Om Dig och mig och om allt där emellan. Och om och om igen ältar jag över varför jag är så svag. För jag vet ju att det inte kommer att vara vi för alltid. Jag är beredd på det. Jag är mycket väl medveten om att Du inte älskar mig och att jag inte älskar Dig och att vårat förhållande (om man nu ens ska kunna kalla det förhållande) är väldigt ytligt. Jag är medveten om det. Jag är medveten om att jag kommer att förlora Dig så fort jag drar till Falun (för jag SKA komma in på skolan i Falun om det så är det sista jag gör). Eller det kanske är Du som förlorar mig. Men jag tänker på det hela tiden. Jag vill njuta av varenda sekund jag har med Dig, men Du hör inte av Dig. Och jag blir rädd för att jag redan har förlorat Dig. Och om och om igen så hatar jag mig själv för att jag förtjänar att förlora Dig. Jag hatar mig själv för att jag tänker på det varenda sekund då mina tankar inte är upptagna med något ytligt. Varför tänker jag på det? För att jag vet att Gud inte vill att vi ska vara tillsammans. Att jag är egoistisk när jag ber för att få behålla Dig. Jag kväver Dig, det är det, ellerhur? Att man inte orkar med mig mer än en kort tid, sedan blir det jobbigt.
Nu är jag orättvis, ellerhur? Jag blir alltid sånhär. Efter en otroligt lyckad dejt då jag verkligen varit lycklig så kommer osäkerheten alltid fram efter ett tag. Jag vet att jag är sådan. Jag vet att Du tycker att det är fånigt. Och jag vet att det är helt onödigt att skriva det här, för Du kommer aldrig att läsa det. Du vet inte ens om att jag skriver blogg. Ytligt.