Sedate me, dull my mind and numb my senses.
Ja, men jag vet inte. (Hur många gånger har jag egentligen öppnat ett blogginlägg med den meningen?) Jag vet inte varför jag känner mig så förbannat rastlös när jag återigen är ensam. När Dania har åkt ifrån Stockholm, och jag återgår till att sitta själv i mitt rum efter fem dagar av krampaktiga nätter på golvet då jag seriöst trott att jag skulle gå sönder för att jag skrattat så mycket; det är då jag bara stirrar på en vägg, en skärm, eller upp i taket. Och då känner jag mig rastlös. Då vill jag som mest vara med en annan människa och höra hans eller hennes röst, skratt, andetag... Det är då jag längtar efter ett samtal bara för att fylla ut tystnaden. En konversation som intetgör den tomhet jag känner när tåget till Skövde har åkt ifrån Centralstationen. Eller som idag, när Signe åkte iväg med 71an och jag ringde Jonas. Och när Jonas la på och jag ringde Maddie. Och när Maddie la på och jag... Började skriva det här. Och nu funderar jag på att skriva klart och gå och lägga mig, så att det blir imorgon snabbare och jag kan åka till skolan - för sjukt nog är Operation Dagsverke att föredra framför den här ångesten.
Den här rastlösheten är bara ren och skär ångest.
Ångest inför familjelivet, arbetslivet (i det här fallet skolan), det sociala livet. Eller bara livet. Ångest på grund av idag, kanske imorgon. Ångest över nödvändiga, livsviktiga saker; materiella saker; emotionella saker; saker jag kan påverka; saker jag borde påverka; saker jag vill påverka; saker jag inte påverkar trots att jag kan, borde och vill; och saker jag ändå försöker påverka, trots att det inte ligger och aldrig legat i min makt att göra så. Saker som alla vet som jag ångrar att de fick reda på. Saker som ingen vet och som jag önskar att någon kunde se. Saker som riskerar att läcka ut för att de står skrivna i min panna och saker som är dolda även för mig; och framför allt ångest över min egen spegelbild. För att jag gör, säger, tänker, känner, är och verkar vara saker som jag inte godkänner. Som jag inte vill.
Och för tillfället tar jag mer än gärna hjärndödhet över rastlösthet.
Det gör jag verkligen.
Sincerely Yours,
Den här rastlösheten är bara ren och skär ångest.
Ångest inför familjelivet, arbetslivet (i det här fallet skolan), det sociala livet. Eller bara livet. Ångest på grund av idag, kanske imorgon. Ångest över nödvändiga, livsviktiga saker; materiella saker; emotionella saker; saker jag kan påverka; saker jag borde påverka; saker jag vill påverka; saker jag inte påverkar trots att jag kan, borde och vill; och saker jag ändå försöker påverka, trots att det inte ligger och aldrig legat i min makt att göra så. Saker som alla vet som jag ångrar att de fick reda på. Saker som ingen vet och som jag önskar att någon kunde se. Saker som riskerar att läcka ut för att de står skrivna i min panna och saker som är dolda även för mig; och framför allt ångest över min egen spegelbild. För att jag gör, säger, tänker, känner, är och verkar vara saker som jag inte godkänner. Som jag inte vill.
Och för tillfället tar jag mer än gärna hjärndödhet över rastlösthet.
Det gör jag verkligen.
Sincerely Yours,
Kommentarer
Trackback
