hyperaktivitet

Kärlek är inte bara en känsla. Det är inte något som kommer till en, som dyker upp och helt plötsligt älskar man någon; det är en förmåga, det är en process och framförallt är det ett val. Man väljer att låta någon komma nära. Man väljer att bli en del av någon och att låta denne bli en del av en själv. Man väljer att låta någon betyda; och alla känslor, alla gånger man bryr sig, alla gånger man beskyddar honom eller henne är en konsekvens av det valet. Alla dagar man är där är på grund av kärleken. Alla nätter man ställer upp är på grund av kärleken. Och varje sekund som man väljer att stanna, att inte gå sin väg, är för att man väljer kärleken över... Ja, vad? Inte hat. Hat är inte motsatsen. Likgiltighet är.

För min del är det självständigheten och säkerheten. Att älska någon är det svåraste jag vet; det är svårare att övertala mig själv att hålla fast än att släppa taget. Det betyder inte att jag inte värdesätter kärlek. Det betyder inte att jag är sämre på att älska än de som har svårare för att fly fältet. Det betyder bara att det krävs mer för mig, och av mig, att behålla just mina nära och kära vid min sida.
Jag är väl medveten om att kärleken är ett val för att det är ett jag tvingas göra hela tiden. Jag tar det aldrig för givet, jag kan inte ta sådant för givet; det är mer av en kamp för mig än en talang. Jag är inte en naturbegåvning när det gäller att älska... Och jag klagar inte, utan jag påstår bara att det är sådan jag är. Jag är funtad så. Jag tycker om att vara fri. Jag tycker om att inte ha några förbindelser eller skyldigheter till någon annan än mig själv. Jag tycker inte om när jag inte har monopol på mina känslor, jag tycker inte om att ge upp makt, och jag är livrädd för att vara sårbar. Och en väldigt uppenbar konsekvens av att älska någon är att man ger honom eller henne makten att såra en. Och det är det som gör det så förbannat jobbigt att vilja stanna hos den människan. För jag är ju känslig, och när jag väl är där, murar krossade, skyddsmekanismer nedmonterade och allt, är det så lite som krävs för att jag ska bli... Stött. Det är så lite som krävs och det är så lite av det jag sedan visar. För jag är ju trots allt väldigt stolt; och en sak som jag tycker ännu mindre om än att vara sårbar är att visa mig sårad.
Och ibland är valet lättre, ibland så pass lätt att jag knappt måste fundera över det; och ibland, som nu, är det svårare än det varit på länge. De senaste månaderna har det varit ganska svårt. Allt oftare har jag ställts inför ett dilemma som jag behövt tänka länge på men i slutändan valt att fortsätta. Och nu står jag här igen, och jag börjar ifrågasätta om det verkligen är värt att fortsätta kämpa för det; att slåss för min rätt att älska. Och jag finner att jag tvivlar på mig själv. Jag tvivlar på det jag tror på.

För jag har ju alltid trott, trots min överlevnadsinstinkt (som desperat försöker övertyga mig om att ta till flykten nu), att kärleken är det jag lever för. Och jag har alltid försökt gå emot mig själv. Och jag har alltid sett till att jag lyckas. Jag har älskat, jag har sårat och lämnat, jag har blivit sårad och övergiven, och jag har ångrat mig så uti jag vet inte vad att jag gjorde något av det överhuvudtaget, för att sen alltid inse att det var värt det. Det var värt varendaste droppe. Och jag skulle göra om det, om jag fick chansen. För förmågan att älska mäts inte i hur många gånger man tvivlar på att det är värt det - det mäts inte i hur mycket man älskar, hur gränslöst man älskar och hur länge man fortsätter älska långt efter att det slutar ge en något att göra så. Jag tvivlar mer ofta än sällan. Jag älskar hellre mindre än mer. Jag sätter tydliga gränser, och jag går vidare snabbare än jag hinner säga adjö; men jag tycker inte att det gör min kärlek mindre värd. Innebörden av kärlek är kanske inte hur mycket man ger utan snarare hur mycket man är villig att ge upp. Och jag är villig att ge upp ganska mycket. Jag kan inte lova föralltid och jag kan inte lova att jag aldrig överväger att bara försvinna - jag kan inte ens lova att jag alltid försöker mitt bästa. Men min lojalitet är inte att jag saknar valet att vara eller inte vara lojal. Det är att jag, i slutändan, trots tankar, trots tvivel och trots ren och skär rädsla, väljer att vara det. Jag väljer att stanna och älska för stunden. För det är det minsta man kan begära, och jag förväntar mig inte att bli älskad helt kravlöst. Jag vill inte bli det. Men jag vill däremot kunna kräva samma sak tillbaka.

Men för stunden tvivlar jag. För stunden tvivlar jag mer och mer på att jag ens kan älska för stunden.

Sincerely Yours,