hyperaktivitet

Did you ever get the feeling that you were all alone
And no one ever knew you and you never had a home
And the lights and the colors do their best to distract you
Fuck you. I don't even know why I like you

Ja, men jag har tänkt. ("Oh noes!" skriker massan och springer panikslaget ifrån datorn, ingen vågar läsa slutet på detta domedagsblogginlägg) Nu kanske inte är bästa stunden att dra upp det här, med tanke på att lektionen tar slut om en kvart. Okej, jag trodde den skulle ta slut om fem minuter, men där ser man vad fel man kan ha när man litar på datorns klocka...

I alla fall.

Ansikten, det är det jag har tänkt på. Jag har tänkt på hur folk ser mig. Hur folk förväntar sig att jag ska vara. Det är skitjobbigt. För folk ser mig på så olika sätt. Jag har ett ansikte för Oscar, ett för Wero, ett för Stina, ett för resten av skolans elever, ett för lärare, ett för mina gamla lärare, ett för mitt gamla robotlag, ett för kyrkan, ett för min mamma, ett för Heikki, ett för min pappa, ett för min hund, ett för folk som ser mig på stan, ett för folk som åker buss med mig, ett för folk som står på busshållplatsen med mig, ett för folk som går med mig, ett för folk som åker tåg med mig, ett för folk som ser mig i Stockholm, ett för folk som är med mig i Stockholm, ett för folk som känner mig i Stockholm, ett för... Ja, ni ser vart det här går. Jag har till och med ett ansikte för Ree, som hon förväntar sig att jag ska vara. Fast det som är så bra med Ree är att man inte behöver ha det ansiktet, man kan kasta bort fasaden och hon älskar en lika mycket i alla fall. Det är en helt annan sak när det kommer till alla andra. Till exempel folk i skolan och folk i robotlaget. Folk i skolan ser mig antagligen som någon som tror att hon är speciell. Folk i robotlaget ser mig som.. Eh, ja, "Hahahahaha men Milja, det är så typiskt dig, fan vad rolig du är!". Min familj ser mig som... Ja, jobbig, kanske. Jobbig, stökig, lat, slarvig, pålitlig och helt jävla underbar. Men vem fan är jag egentligen? Jag vet ju vilka ansikten jag inte gillar, vilket måste betyda att de inte är jag. Men ändå... Jag läste någonstans (eller hörde) att det man gillar minst hos andra är på det sättet man är själv. Så de ansikten jag hatar hos mig själv - de är ju de ansikten som jag är som mest. Så det är förvirrande, man tappar bort sig, man har ingen aning om vem man är.

Hur hittar man sig själv bland en massa ansikten man inte känner igen? When I look into the mirror I see somebody else. Precis så är det. Att se sig i spegeln och se en främling. Att inte känna sig hemma i sitt ansikte. Kroppen i all ära, men hur man är utåt, att känna att man klär ut sig för varje människa man träffar. För att vara mystisk och hemlig och underbar. Eller jag vet inte. Jag vet inte varför jag gör det. Kanske för att det är en trygghet. Men nu har det ju gått så långt att jag inte hittar ansiktet som verkligen är mitt. Det jag skulle vilja påstå verkligen är jag är antingen det som mamma ser, det som Ree ser eller det som Oscar ser. Eller en blandning av alla mina ansikten. Det är svårt att veta. Men jag vet vilka ansikten jag känner mig som bäst i. Även om det är så förbannat tröttsamt att hålla sig till ett ansikte hela tiden. That's why school makes me tired, because I'm the same all the time. Hela världen höll på att gå sönder när jag kom med ansiktet jag har mot Ree till skolan. Seriöst. De höll på att dö. Okej, nu överdriver jag. Och nu har hela inlägget spårat ut. Det är ett tecken på att jag ska sluta skriva.

Men Ree; Jag tror jag ska köra på det jag sa att jag skulle köra på (i sms;en, du vet)... För det verkade så förbannat intressant att se hur det skulle bli. Perfekt. Hrmh... Ja, jag får konsultera med herr Hasselplan.

God Bless You, faithful readers and everybody else!