hyperaktivitet

Jag delar in det som får mig att må dåligt i två kategorier; saker som har hänt, och saker som mycket möjligt kan hända. Oftast är det den senare kategorin som dominerar det jag ältar om och om igen.

Det verkar som det förflutna inte har samma förmåga att sluka upp mig och hålla mig i sitt våld som det har med andra, eller som rädsla har med mig. Ett minne jag inte förstår, en fråga utan ett svar; de fångar mig tillfälligt, fram till att jag fått veta det jag vill, eller insett att jag aldrig kommer att få veta. Finner jag ingen anledning att hålla fast vid det hela släpper jag mer än gärna taget. Och hopp, ännu mindre en önskan, är inte en anledning. Hopp kan dödas. Jag har tagit död på mitt eget hopp tillräckligt för att veta hur det går till och hur det känns. Jag har lärt mig stänga av, jag har lärt mig använda mig av likgiltighet som ett vapen. Jag kan skapa ett avslut, jag kan skapa känslan av ett avslut som inte ens funnits till att börja med, och det blir bara lättare för varje gång jag gör det - nu är det nästan som en knapp som jag bara kan trycka på när det blir för mycket. Det är som att ta kraftiga smärtstillande. Man sväljer, sen känns det inte. Det känns inte alls och man kommer knappt ihåg känslan av känsel.
Det är klart att drogen så småning om släpper, och att vågen av allt man förträngt som sköljer över en inte är speciellt trevlig... Men jag vet inte, jag tar hellre den kortvariga, intensiva smärtan istället för en utdragen och dov duns som långsamt plågar en långt efter att man ramlade och slog sig. Om priset för att slippa den dunsen är min sista droppe hopp och en hårdare smäll är jag beredd att betala det.

Men jag kan inte stänga av det som kan hända, jag kan inte stänga av alla möjligheter, alla olyckor som kanske väntar bakom varje hörn. Jag kan inte och det är det som driver mig till vansinne. Det driver mig till vansinne att jag har så väldigt lätt för att bli rädd. Praktiska rädslor, känslomässiga rädslor; och rädslor inför rädslor, och rädslan inför rädslan i sig. Och mest av allt är jag rädd för mig själv när jag är rädd - vad jag kan göra när jag är rädd. Jag känner nog mer ångest när jag är rädd för att förlora något än när jag faktiskt förlorar det. Att förlora något är en händelse, det händer, och man vet att det har hänt, och oftast vet man vad som hände. Men när man inte vet, när det bara är att kanske, möjligtvis, förmodligen? Hur hanterar man det? Är det meningen att man ska vänta på att ens huvud exploderar?

Svara mig det, och jag är dig evigt tacksam.

Sincerely Yours,