hyperaktivitet

När man sitter på tåget och stirrar ut i mörkret utanför och inser att man är påväg bort från en av de få man verkligen älskar och som man verkligen kan vara sig själv med - då blir man ledsen. Det är jobbigt att inte kunna träffa Ree varje dag och det är jobbigt att inte kunna dra hemifrån och åka till henne lite sådär spontant som jag skulle ha velat. Jag saknar henne när jag inte är med henne och när jag är med henne så är jag verkligen hemma. Lite sådär för att dra paralleller till Garden State, hehe. I threw that in for you, Ree. Men i alla fall. Man sitter där och det enda som verkligen visar att ja, man är på väg någonstans, bort - det är de lätta vibrationerna från tåget och det faktum att då och då lyser små ljus upp utanför fönstret och ibland passerar man en stad. Sådär som det ska vara när man åker hem på kvällen. Och ja, man blir ledsen. Det är jobbigt att åka hem, hemifrån. Hur det nu än går ihop. Hur det nu än går ihop att man kommer hem när man åker hemifrån. Fast jag hör ju hemma i Skövde. Det gör jag ju. Jag är Skövdebo i grund och botten och jag älskar att känna till varenda centimeter av staden jag bor i och trots att Stockholm är magi och äventyr så älskar jag det bekanta. Jag älskar folket i Skövde, jag älskar ungdomsincesten, jag älskar att man indirekt känner precis alla, jag älskar att kunna se stjärnorna, jag älskar den friska luften, det kyliga vädret. Och jag älskar ju min mamma. Så jag är glad över att jag är hemma. Men jag är ledsen över att jag lämnade mitt hem. Jag är ledsen över att ha lämnat min Ree.

Fast ja, jag har ju saknat Oscar mest av allt.. Hehe.

God Bless