And there's one thing I can do nothing about.
Frustration. Det är... Det bästa ordet, just nu. Det enda ordet just nu. Jag är så otroligt frustrerad. Jag är frustrerad när det gäller min framtid (som för första gången i mitt liv ser ut att bli det enda som urartar sig för tillfället), jag är frustrerad när det gäller skolan, jag är frustrerad när det gäller min umgängeskrets, jag är frustrerad när det gäller att jag är frustrerad; jag vet inte vad det är som gjort mig så himla... Rastlös. Helt plötsligt duger ingenting längre. Helt plötsligt ska allting förändras, helt plötsligt ska jag göra andra saker, träffa nya människor - helt plötsligt känns det som att det inte finns något annat som skulle få mig att må bra än att göra allting annorlunda. Om jag brukar ta Tvärbanan, ta bussen istället; om jag brukar umgås med The Weirdo Squad, ta kontakt med gamla internetkompisar och klasskamrater. Om jag brukar trivas i stora grupper; börja umgås one-on-one. Om jag brukar bry mig; sluta. Om jag inte bryr mig alls; börja. Om jag dricker Cola Light i skolan; drick det överallt förutom i skolan. Om jag inte äter regelbundet; gör mitt bästa att äta lite frukost, lite lunch och lite middag. Och listan fortsätter. Och listan skulle kunna fortsätta hur länge som helst. Och rastlösheten äter upp mig, biter och sliter på min vilja att hålla löften, att hålla kontakten och att hålla fötterna på jorden. Helt plötsligt är det svårare än någonsin att hålla mig själv på plats och att verkligen stanna där jag är.
Jag har aldrig varit personen som stannar där jag är, utan jag säger adjö och går vidare, bryter banden. Jag är en nomad på det sättet. Och det enda jag verkligen kan minnas att jag längtat efter är ett ställe där jag känner mig hemma; ett ställe jag kan kalla mitt, mitt hem. Ett ställe som det skulle vara okey att stanna upp och bara... Stanna, andas. Göra mig själv bekväm. Sluta leta efter livet och nöja mig med att existera med livet som det är. Och jag har varit helt säker på att när tiden är inne och rätt tillfälle uppenbarar sig skulle det kännas naturligt att slå mig ner och försöka vara tillfreds med det.
Och jag vet att jag kan det. Jag har aldrig varit så lycklig som när jag känner mig riktigt tillfreds med att stå still. Och jag har aldrig känt mig så levande som när det enda jag kan höra är mina egna andetag och någon annans hjärtslag. Alla andra äventyr, alla andra upplevelser har ju alltid varit ett sätt för mig att fly - att inte behöva känna någonting alls förutom havsvattnet vid mina fötter och vinden i mitt hår. Den ständiga rörelsen har låtit mig leva som jag vill och vara lycklig på mitt sätt. Utan att vara skyldig något.
Men om jag springer för alltid, missar jag viktiga delar av livet - missar jag kärleken, missar jag chansen att slå mig till ro? Eller är springandet livet? Och om jag stannar, hur länge kan jag stå still utan att bli rastlös? Hur länge står jag ut utan att bryta mig fri? Är det verkligen rättvist för dem det drabbar om jag inte kan vara en del av deras liv utan att få komma och gå som jag vill? Och hur många har jag inte sårat, egentligen? Hur många har jag inte lämnat? Det är sådana frågor som gör det svårt för mig att hitta en balans mellan Jakten och Njutandet. Det är som att välja mellan min frihet och min tillgivenhet.
Jag vet bara att jag är så trött på mig själv. Och jag är så trött på mitt liv. Och jag är uttråkad, jag är så uttråkad att jag inte vet vad jag ska ta mig till - jag håller på att explodera av uttråkan. Och jag kan inte känna nånting alls. Det finns inga känslor där att känna. Det finns inget liv där att leva. Samtidigt finns där alla känslor och hela livet; samtidigt som jag inte kan se poängen i att hålla fast kan jag tydligt se vad jag förlorar om jag släpper taget. Jag riskerar att förlora känslan av att höra hemma någonstans, att ha en plats, och kanske allting jag någonsin älskat, för den delen. Det är ju så, man är ju bunden så fort man älskar någon. Och jag är väldigt bunden och plikttrogen. Men samtidigt är jag född rastlös.
Som vanligt vill jag ha kakan och äta den med. Väldigt, väldigt girigt, Ariana.
Sincerely Yours,
Jag har aldrig varit personen som stannar där jag är, utan jag säger adjö och går vidare, bryter banden. Jag är en nomad på det sättet. Och det enda jag verkligen kan minnas att jag längtat efter är ett ställe där jag känner mig hemma; ett ställe jag kan kalla mitt, mitt hem. Ett ställe som det skulle vara okey att stanna upp och bara... Stanna, andas. Göra mig själv bekväm. Sluta leta efter livet och nöja mig med att existera med livet som det är. Och jag har varit helt säker på att när tiden är inne och rätt tillfälle uppenbarar sig skulle det kännas naturligt att slå mig ner och försöka vara tillfreds med det.
Och jag vet att jag kan det. Jag har aldrig varit så lycklig som när jag känner mig riktigt tillfreds med att stå still. Och jag har aldrig känt mig så levande som när det enda jag kan höra är mina egna andetag och någon annans hjärtslag. Alla andra äventyr, alla andra upplevelser har ju alltid varit ett sätt för mig att fly - att inte behöva känna någonting alls förutom havsvattnet vid mina fötter och vinden i mitt hår. Den ständiga rörelsen har låtit mig leva som jag vill och vara lycklig på mitt sätt. Utan att vara skyldig något.
Men om jag springer för alltid, missar jag viktiga delar av livet - missar jag kärleken, missar jag chansen att slå mig till ro? Eller är springandet livet? Och om jag stannar, hur länge kan jag stå still utan att bli rastlös? Hur länge står jag ut utan att bryta mig fri? Är det verkligen rättvist för dem det drabbar om jag inte kan vara en del av deras liv utan att få komma och gå som jag vill? Och hur många har jag inte sårat, egentligen? Hur många har jag inte lämnat? Det är sådana frågor som gör det svårt för mig att hitta en balans mellan Jakten och Njutandet. Det är som att välja mellan min frihet och min tillgivenhet.
Jag vet bara att jag är så trött på mig själv. Och jag är så trött på mitt liv. Och jag är uttråkad, jag är så uttråkad att jag inte vet vad jag ska ta mig till - jag håller på att explodera av uttråkan. Och jag kan inte känna nånting alls. Det finns inga känslor där att känna. Det finns inget liv där att leva. Samtidigt finns där alla känslor och hela livet; samtidigt som jag inte kan se poängen i att hålla fast kan jag tydligt se vad jag förlorar om jag släpper taget. Jag riskerar att förlora känslan av att höra hemma någonstans, att ha en plats, och kanske allting jag någonsin älskat, för den delen. Det är ju så, man är ju bunden så fort man älskar någon. Och jag är väldigt bunden och plikttrogen. Men samtidigt är jag född rastlös.
Som vanligt vill jag ha kakan och äta den med. Väldigt, väldigt girigt, Ariana.
Sincerely Yours,
Kommentarer
Trackback
